SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 274): IN-LIGGA. (†) ligga inne; äv.: ligga inåtböjd; jfr INNELIGGA. Han .. (hade) gifuit honom tuänne suåhra hugg öfuer wenstra armbogan att senorna ära afhugna och tuänne fingrar inliggandes. VRP 1693, s. 42. Schultze Ordb. 2608 (c. 1755).
-LIGGARE. [jfr t. einlieger] (†) person som bor inhyses; jfr INNELIGGARE. Inliggare, som ej voro utfattiga, (betalade för sin brännved) 32 sch. 2RA 3: 757 (1734).
-LIKA, -ning. sjöt. vid likning av segel: inhålla (se IN-HÅLLA, v.2 3 a). Inlika på duken, tvinga in mera duk än som motsvarar längden av liktrossen; inlika på trossen, tvinga in mindre duk än som motsvarar längden av liktrossen. I stagsegels stående lik inlikas på duken och i undra liket på trossen. Frick o. Trolle 102 (1872). På råsegels rå- och underlik inlikas på duken, i sidoliken gifves lika mycket af duk och lik. Därs. Stenfelt (1920).
-LIMMA, -limning. fastlimma (ngt i ngt). Törngren Artill. 3: 147 (1795). Lagus Pojk. 54 (1904).
-LINDA, -ning. linda in (ngt), insvepa (ngt). Linc. Gg 4 b (1640). De slogo mig i nacken med en sten inlindad i ett skynke. Janson CostaN 1: 113 (1910). Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Joh. 11: 44 (Bib. 1917). särsk. bildl.; ofta med avs. på ngt allvarligt l. obehagligt o. d. som döljes i mjuka l. försiktiga ord l. i komplimanger o. d. Mitt hierta (var) inlindat i (Guds) kiärlek och .. liufliga insänkt i det behageliga vesendet. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 49. Ni ser derför huru väl sanningen är inlindad i misstag när den har så svårt att få komma fram. Strindberg Utop. 83 (1885). Änkedrottningen .. och Karl XI .. få en mängd hyllningar, vari också mjukt inlindas några moraliska lärdomar. SvLittH 1: 261 (1919).
-LISTIG. [sv. dial. (Finl.) inlistig. Med avs. på förleden jfr INMARIG : ILLMARIG] (†) listig, illistig. Det inlistiga förledande, som den enfaldiga ungdomen .. är utsatt före. HFinlSkolvH 3: 282 (1755). Avledn.: inlistighet, r. l. f. (†) HH XVIII. 3: 54 (1715).
-LIVA, -else, -ning. [liksom d. indlive av mnt. inliven, till mnt. līf, kropp; jfr ä. t. einleiben; övers. av lat. incorporare (se INKORPORERA). Jfr INFÖRLIVA] (†)
1) oskiljaktigt förena (ngn l. ngt med ngn l. ngt), liksom till en enda kropp; vanl. med av prep. med l. i (jfr 2) inledd bestämning. Sielenes tröst C 5 a (1537). Här ser man vördnad kifva / Med kärlek, som vil rå, / Och strax til et inlifva, / Hvad Skaparn gjort til två. Dalin Vitt. 3: 137 (c. 1740). Vore det icke orätt att likasom afklippa all gemenskap emellan dessa i hvarandra inlifvade nationer (dvs. den svenska o. den finska). Ekman Dagb. 45 (1788). särsk.
a) med indirekt obj. Att han genom Doopet är inlijffuat Herranom Christo. PJGothus WägSal. 283 (1592). Dens. Os. 227 (1603).
b) refl. i uttr. inliva sig med ngn. Ehrenadler Tel. 766 (1723).
2) upptaga (ngn l. ngt i ngt, särsk. i en större enhet), införliva; ofta med av prep. i l. med (jfr 1) inledd bestämning. Skåne är .. een inlijfvat provincie i rijket. RARP 10: 338 (1668). Han (är) strax effter then naturlige Födelsen befordrat til then H. Döpelsen, och således til en sann Lemm och Ledemoth i Gudz Församblingh inlijfwat. Rudbeckius AJönsson F 2 b (1671). Blifver thetta fast, som redan är inlifvadt i Consistorii minnes bok. VDAkt. 1773, nr 593. särsk. med avs. på kunskap o. d.: upptaga, förvärva, inhämta. Dalin Arg. 2: 148 (1734, 1754). Att handhafva växterna uti Botaniska trägården är en vettenskap, som aldrig kan läras af böcker, utan måste inlifvas genom många åhrs förfarenhet. Linné Bref I. 1: 88 (1763).
-LJUD. [efter t. inlaut, bildat av JGrimm († 1863)] språkv. (ett ljuds l. en ljudförbindelses) ställning i det inre av ett ord (l. en stavelse); äv. konkret: i dylik ställning stående ljud l. ljudförbindelse, midljud. ASScF 5: IV (1858). I fornnorska handskrifter (brukas), fastän mera sällan, þ i in- och slutljud som tecken för tonande ljud. SkrHVSamfU IX. 3: 34 (1904).
-LOCKA, -ning.
1) gm att locka förmå (ngn) att komma in (ngnstädes), locka (ngn) att komma in (ngnstädes), locka (ngn) in. PPGothus Und. Y 8 b (1590). SUFinlH 5: 316 (1618). Men månge fremmande äre medh privilegier inlåckade (i landet), det schulle vara betenkl(igt) att röra dem. RP 16: 175 (1655). Quennerstedt Torneå 2: 189 (1903; i bild).
2) (†) bildl.: gm att locka l. gm övertalning införa (ngt) l. laga att (ngt) kommer in (ngnstädes). Icke (må) någen annan religion .. uthi kyrkior eller scholar antingen intrengias eller inlåkas. RA I. 3: 305 (1594). Man bör i hans (dvs. gossens) hiärna inlåcka rena tankar och rena begrep om alt det han ser och hörer. Dalin Arg. 2: 34 (1734, 1754).
3) (mindre br.) locka l. narra l. förleda (ngn till ngt). Järta 2: 576 (1833). De många som utan börskännedom af spel- och vinstbegär inlockats på det farliga börsspelet. Henriksson Tyskl. 335 (1901). (†) Ragoczi höll fast dervid att Karl Gustaf .. först inlockat honom till detta vådliga företag. Fryxell Ber. 11: 192 (1843).
-LODA, -ning. tekn. inrikta (ngt) i lodrät riktning. TT 1871, s. 332. Ett noga inlodadt hål i midten på detta lock. JernkA 1890, s. 39. —
-LOGERA, -ing. [jfr t. einlogieren]
1) skaffa (tillfällig) bostad l. (tillfälligt) härbärge åt (ngn), giva logi åt (ngn), inhysa (ngn); äv. refl.: taga (tillfällig) bostad, få logi, inhysa sig; i sht förr äv. i fråga om trupp l. enskild krigsman: inkvartera resp. inkvartera sig. Dhe knechter, som i konungzgården och Taffvastehuss lään hafva inlogerade varit. G1R 26: 815 (1556). Hans Kongl. Maij:t inlogerades strax på (dvs. i) Sultanens lusthuus. RARP 17: 309 (1713). Man inlogerade honom hos en Krydkrämare. SvMerc. 1: 116 (1755). Vi (skolgossar ute på botanisk exkursion) inlogerade oss i torp och bondgårdar på Kinnekulle. Ödman VårD 1: 60 (1884, 1887). SvD(A) 1932, nr 32, s. 12. särsk. i oeg. o. bildl. anv. Rothovius 1Pred. C 2 a (1623). (Efter den långa vintern) behagade ändå Bores eftertrupper hälsa på min gamla boning och inlogera sig under namn af frossa. MoB 2: 252 (1809). I plikten låg kaptenen .. och njöt det förfriskande innehållet af en liten kagge, som han hade inlogerad vid hufvudgärden i kojen. Carlén Skuggsp. 2: 382 (1865).
2) (†) intr.: taga l. hava kvarter l. bostad (ngnstädes), bo, logera. Anordning war giordt, att hoos hwar bonde een eller twå ryttare skulle inlogera. HTSkån. 1: 211 (i handl. fr. 1658).
-LOGERARE. [till -LOGERA; jfr inlogera sig] (mindre br.) person som är inlogerad hos ngn, inneboende, logerare. Familjen Sax är ökänd för det vilda liv, den själv samt dess inlogerare pläga föra. Fröding ESkr. 2: 174 (1894). SLorS 13: 52 (1897).
Spoiler title