SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
INSTITUTION in1stitɯtʃω4n, l. -ɯʃ-, äv. -tu-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. institution; av lat. institutio (gen. -ōnis), vbalsbst. till instituere (se INSTITUERA)]
1) (†) inrättande, upprättande, skapande; förordnande; jfr INSTITUERA 1. Är doch sådant (dvs. att svälta sig) icke Gudz ordentlige institution och allgemeene Natursens Lopp. Palmchron SundhSp. 28 (1642). Att Institutionen af sådana genetiskt tänkta intermediäre magter (t. ex. adeln) varit för den allmänna friheten hinderlig. Biberg 1: 135 (c. 1814). Pfeiffer (1837).
2) (†) stiftelseurkund. Han tillade och påminte att uti sin Institution vore Armeens Pensions-Cassa och Pensionerne fritagne ifrån Bevillningarne. AdP 1789, s. 817.
3) ngt som inrättats, inrättning, anordning; särsk.: (offentlig) inrättning l. anstalt, åvägabragt l. organiserad för fyllande av viss uppgift. SC 1: 327 (1820). (Theodoros) förnekade kyrkan såsom en institution. Rydberg Ath. 309 (1859). Möller Jordbr. 247 (1881; om landtbruksakademien). Det ”allmänna kyrkomötet” har, liksom ”riksdag”, betydelse af dels institution, dels sammankomst. Reuterskiöld Grundlag. 671 (1926). Patentverket är en för vår industri och vårt näringsliv synnerligen viktig institution. DN(A) 1930, nr 242, s. 6. — jfr BIBLIOTEKS-INSTITUTION m. fl. — särsk.
a) till den högre undervisningen inom viss (i sht naturvetenskaplig l. medicinsk) disciplin knuten anstalt för meddelande av undervisning som är beroende av åskådningsmateriell, experiment o. d., ävensom för utförande av laborationer l. dissektioner l. obduktioner o. d. (samt för anskaffande o. förvaring av härför erforderlig materiell); ofta konkret, om lokal(er) l. byggnad(er) rymmande dylik anstalt; nästan alltid föregånget av attribut angivande anstaltens art, ävensom elliptiskt för dylik förb. Anatomisk, fysiologisk, kemisk, fysisk, zoologisk, botanisk, geologisk, geografisk, psykologisk institution. De ordinarie amanuenserna bo på institutionen. Brunius Metr. 542 (1854). Den hygieniska institutionen vid (Karolinska) institutet. BtRiksdP 1893, 8Hufvudtit. s. 17. Universitetets vetenskapliga institutioner. SFS 1908, nr 135, s. 27. Vår nya handelshögskolas handelstekniska institution. Ramstedt BokförGr. 6 (1915). — jfr UNIVERSITETS-INSTITUTION.
b) anordning bestämd l. reglerad av sed l. lag med hänsyn till visst ändamål, institut (se d. o. 2); äv. bildl. l. i överförd anv., om ngt regelbundet återkommande, i sht i uttr. fast l. permanent institution. Giftermålet anser han (dvs. Montaigne) vara en nyttig och nödvändig, men tämligen betungande institution. Verd. 1884, s. 175. Gubben gladde sig .. åt .. fotvandringen, vilken var en institution ända från hans studentår. Siwertz JoDr. 25 (1928). Det förefaller nästan som om ett åskväder om dagen blivit en permanent institution. NDA(B) 1930, nr 204, s. 1. — jfr BIKT-, DIAKON-, EDGÄRDSMANNA-, EFEB-, FRILAGERS-, LÄSFÖRHÖRS-, PROVÅRS-INSTITUTION m. fl.
4) (†) uppfostran, undervisning; jfr INSTITUERA 2. Svart Ähr. 51 (1560). En god ordning .. som Ländade Gud .. till Ähra, Vngdommen till godh Jnstitution. RARP 2: 207 (1636). Fernander Theatr. 148 (1695).
Ssgr (till 3 a): INSTITUTIONS-BYGGNAD.
-FÖRESTÅNDARE~00200. DN 1894, nr 8834 A, s. 1.
-PREFEKT. om föreståndare för vissa universitetsinstitutioner. BtRiksdP 1898, 8Hufvudtit. s. 35. FoFl. 1908, s. 161.
Avledn.: INSTITUTIONALISM, r. [jfr eng. institutionalism] teol. till 3: riktning som ensidigt framhåller kyrkan ss. en institution. Aulén AllmTron 318 (1923).
INSTITUTIONELL, adj. [jfr eng. institutional] (i vetenskapligt fackspr.) till 3: som tillhör l. tillkommer l. har avseende på (ngt ss.) en institution; förr äv.: som har karaktären av en institution. Det institutionella företaget (dvs. ett vinstgivande företag i Hamburg). Almqvist Smar. 362 (1845). 2NF 25: 997 (1917). Meningen är icke att förneka, att kyrkan skulle äga en institutionell sida. Aulén AllmTron 266 (1923). HågkLivsintr. 7: 251 (1926).
INSTITUTIONERAD, p. adj. (†) till 1, om person: skickad l. lämpad (till ngt), fallen (för ngt). Franzén Minnest. 2: 311 (cit. fr. 1676).
Spoiler title
Spoiler content