JÄRVA jær3va2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Hälsingl. samt delar av Medelp. o. Härjed.) järva, motsv. nor. dial. jarva, röra käkarna vid rask tuggning, av ovisst urspr.; jfr HLindroth i StKock 485 (1929)]
(i vissa trakter av Norrl., starkt bygdemålsfärgat) idissla. Lind (1738, 1749; med hänv. till idisla). Möller (1745, 1755; med hänv. till idisla).
