publicerad: 1934
JÄSA jä3sa2, v. -er, -te, -t, -t (pr. ind. sg. -er IErici Colerus 1: 279 (c. 1645) osv., g(i)äs Lybecker 24 (c. 1715), HushBibl. 1755, s. 69. ipf. -te Kolmodin QvSp. 1: 99 (1732) osv. sup. -it (-et) Brenner Dikt. 1: 185 (1710, 1713), Runeberg 4: 231 (1834), -t Acrel Sår 177 (1745: utgäst) osv. p. pf. -en Schroderus Comenius 406 (1639: swrjäsit, n. sg.), Brisman Bränn. 72 (1813: fulljäsen), -t Sahlstedt (1773) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Ordformer
(gäs- (giäs-, gjäs-) 1658—1890; gäss- (giäss-) 1640—1730 (: giässrum); gies- 1732 (: Giesmiölk). hiäs- 1640. jäs- (jääs-, iääs-) 1541 osv.; jääss- 1670 (: Iäässdryghet); jes- 1677 (: Jesepotta))
Etymologi
[sv. dial. jäsa, äv. äsa (Ångermanl., Vätö), esa (Västerbotten), impf. jäste, äv. as (Dalarna, Ångermanl.), jas (Dalarna, Hälsingl.), urspr. st. v., motsv. fht. jesan, mht. jesen, skumma, jäsa; av indoeur. i̯es- i sanskr. yásati, kokar, gr. ζεῖν, koka, sjuda, brusa (jfr EKSEM, ENZYM); jfr JÄST, ävensom GÖRA, v.1—2]
1) om organiskt ämne: kemiskt sönderdelas under invärkan av enzymer som bildas av vissa mikroorganismer (jäst- o. mögelsvampar, bakterier); undergå jäsning; vara stadd i jäsning; urspr. o. i icke fackmässigt språk alltjämt i regeln om alkoholjäsning l. sockerarters sönderdelning i alkohol o. kolsyra (varvid deg sväller o. pöser upp o. vört l. druvmust kommer i häftig rörelse o. skummar sig på grund av kolsyreutvecklingen); jfr GÖRA, v.2; äv. i p. pf. med adjektivisk bet., särsk. i förb. jästa drycker, om öl, vin o. spirituosa; förr äv. allmännare, om varje kemisk förändring (äv. av oorganiskt ämne) som åtföljes av pösning l. fräsning (under utvecklande av värme) (jfr 2 a). Bakaren .., när han vthknodhat haffuer, .. läter deghen jgenom syras och iääsa. Hos. 7: 4 (Bib. 1541). Brödh som icke wäl Jäsit är. Palmchron SundhSp. 267 (1642). All slags acidum eller suurt kennes igen, när det .. Medh alcalibus jäser. Hiärne Förb. 38 (1706). Ibland händer at drickat ei vil giäsa. Dahlman Reddej. 151 (1743). Alla vextsafter, som innehålla antingen rörsocker, drufsocker eller svampsocker, begynna jäsa några få timmar sedan de blifvit utpressade. Berzelius Kemi 5: 939 (1828). All saft kan .. framställas jäst eller ojäst. Abelin MTr. 120 (1902). En stor vän av jästa drycker och glada lag. Hemmer Gogol TarBulb. 119 (1924). — jfr AV-, EFTER-, FÖR-, SJÄLV-, UPP-, UT-, ÖVER-JÄSA samt FULL-, HALV-, HET-, LJUM-, SUR-, UNDER-JÄST (-JÄSEN) m. fl. — särsk.
b) (†) i uttr. jäsen mjölk, (på olika sätt beredd) surmjölk; jfr JÄS-MJÖLK. Rålamb Resa 25 (1658, 1679). Sur och gäsen fårmiölk. Rothof 120 (1762).
c) i fråga om icke avsedd jäsning som försämrar l. förstör (smaken hos) matvara o. d.; äv. i överförd anv., särsk. i p. pf. med adjektivisk bet. om smak o. d. Saften har stått och jäst. LB 3: 100 (1902). Jäst smak (hos smör) uppkommer genom symbios emellan jästsvampar och mjölksyrebakterier. LAHT 1911, s. 604. En jäst ärtburk. Siwertz JoDr. 260 (1928).
d) (numera mindre br.) i sht landt. om (åker)jord l. mull o. d.: förmultna, förvittra o. d. o. därigm bliva lucker. Jorden jäser. SDS 1905, nr 110, s. 2.
2) oeg. o. bildl.
a) (i fackspr., numera bl. metall.) om vissa jord- o. stenarter, ävensom om i smält tillstånd varande metall l. slagg: under invärkan av ngn syra l. annat reagens utveckla gas o. komma i pösning l. fräsning (urspr. uppfattat ss. ett slags jäsning i egentlig mening); äv. i överförd anv., om smältugn o. d. Wallerius Min. 17 (1747). När krita och kalk med sura saker blandas, gäsa de, och insupa syran. Dens. Åkerbr. 169 (1761). Scheele Bref 362 (1783). Ugnen började jäsa och ryka, och slaggen jäste och kokte framför forman. JernkA 1828, 2: 179. Kopparen har vid garningen visat sig mera gäsande än vanligt. Därs. 1864, s. 426. TT 1902, K. s. 106.
b) tekn. om ångpanna l. vattnet i en dylik: koka över så att vattenpartiklar i större mängd följa med ångan in i cylindern, ”prima”; äv. opers. Benägenhet hos pannorna att jäsa. TT 1881, s. 65. Det jäser, det primar. Konow (1887). Smith (1916).
c) (mindre br.) om öl l. mjöd o. d.: fradga, skumma. Runeberg 1: 72 (1832). Midvinterns festmjöd gäste i skumhöljdt horn. Därs. 375 (1844).
d) (†) i p. pf. med adjektivisk bet.: grumlig (ss. öl o. d. som icke är utjäst); disig, töcknig. I Luften mykket syns när han är tiok och giäsen. Spegel GW 74 (1685).
e) (i fackspr., i sht landt.) om mark l. jordart, särsk. frysjord l. jäslera: svälla upp, svälla ut (vid tjälningen). (Kalk- o. lerbotten) har samma olägenheten, som sand- och grus-jord, at han .. spricker om sommaren och giäser om vintren. Serenius EngÅkerm. 24 (1727). Lera är sällsynt (i Säters socken), altid gäsande, grof sand rar. Hülphers Dal. 509 (1762).
f) [utgående från en jämförelse dels (jfr särsk. α) med deg som pöser upp under jäsningen, dels (jfr särsk. β) med jäsande vätska] (numera nästan bl. i poesi o. högre stil om hav, flod, våg o. d.; se dock α o. β) allmännare (äv. om ngt osinnligt): svälla, höja l. häva sig; svälla upp; om hav l. våg o. d. äv.: svalla (högt), komma l. vara i svallning; om blod: röra sig livligt, ”spritta” (i ådrorna); äv. opers. At landet swäller, wäxer eller giäser kan wara troligit. Hiärne 1Anl. N 2 b (1694); möjl. uppfattat ss. ett slags jäsning i egentlig mening. (Dårskapens anhängare) äro altid trinda och feta, tiåcka och giäsande bukar. Lundberg Paulson Erasmus 24 (1728). Fast then vreda vågen jäser, / Fast hon kastar hvita skumm. Kolmodin Dufv. 75 (1734). En högröd mund till kyssar retar / Och barmen gäsande mot dukens boja stretar. Stagnelius (SVS) 3: 183 (1822). Han (befann) sig i den ålder, då det spelar i blodets ådror, kokar och jäser i det kroppsliga lifvets verkstäder och i själens rörelser. Sander i 3SAH 4: 34 (1889). Han kände på en gång en jäsande (dvs. uppsvallande) lust att i ett ögonblick stryka väggarna fulla med soliga landskap. Strindberg Hafsb. 19 (1890). Jag såg endast den upprörda jäsande sjön. Forsslund Djur 154 (1900). Bredvid din väg drar strömmens jästa vatten / sin gula fåra genom sidlänt äng. Karlfeldt Hösth. 16 (1927). (†) Mitt hiärta rörs af frögd, min blod af glädie giäser. Frese AndelD 12 (1716, 1726). — särsk.
α) (vard.) om person: pösa, kråma sig, brösta sig, bliva l. visa sig uppblåst; äv. om ngns sinne, ”mod”, ”bröst” o. d.: svälla (av övermod, stolthet o. d.). Columbus Ordesk. 97 (1678; uppl. 1908). Hon (dvs. skökan) giäser, klyfwer högdt, ljksom en Bager-Bulla. Warnmark Epigr. K 1 b (1688). Lyckan blåser vp, at man af högmod jäser. Kolmodin QvSp. 1: 583 (1732). Hos hela slägten modet gäser / Se'n åter utifrån man unga Herren sett. JGOxenstierna 2: 383 (1806). Våra af egenkärlek jäsande Riddersmän. Crusenstolpe Ställn. 9: 93 (1844). Wetterbergh SamhKärna 2: 90 (1857).
β) (fullt br.) om tanke l. känsla: oroligt arbeta utan att ännu hava nått klarhet l. funnit uttryck; om vrede, harm, missnöje o. d.: häftigt röra sig på djupet hos en person l. i ett samhälle; om ngns ”blod”: svalla, ”koka” l. ”sjuda” (av harm, vrede o. d.); äv. om person: vara häftigt upprörd (i sitt innersta, av harm osv.); ofta opers. Brenner Pijn. 61 (1727). Blodet jäste i mig. Serenius (1741). Endast i Frankrike gäser inom nationen en omogen tanke på en ny organisation af arbetet. Agardh BlSkr. 2: 217 (1846). Holt .. jäste af en tredubbel harm. Carlén Köpm. 1: 174 (1860). Emedlertid utbröt d. 3 (aug. 1788) vid Hussula i öppet myteri det missnöje, som redan länge jäst bland de finska officerarne. Mankell Krigsm. 1: 512 (1865). Hur mången yngling har icke i hans (dvs. Vitalis') dikter tyckt sig finna ordet för det, som, af honom sjelf oförstådt, sjöd och jäste i hans barm! Ljunggren i 2SAH 50: 216 (1874). Det jäste af harm och trots inom henne. Benedictsson Ber. 18 (1887). Vreden jäste .. inom rättaren. LbFolksk. 79 (1890). Det jäste i madam Olæus. Men hon skulle ej säga ett ord! Nej då. Sjödin StHjärt. 214 (1911). Hans hjärta (var) fyllt av jäsande oro. Alkman Murasaki Genj. 155 (1928).
g) [utvecklat ur f α l. uppkommet i anslutning till JÄSIG 3] (i slangartat spr.) uppträda o. visa sig i all sin glans, ”snobba”, ”sprätta”. Om söndagarna, då gå vi allt .. ut å jäser ett slag i söndagsblad å fiffar opp oss värre. Söderberg HårfrUppass. 71 (1925).
3) tr.
a) (i sht i fackspr.) om person: låta (ngt) undergå jäsning; försätta med jäst, jästa. Giäsa mjölk (dvs. bereda ”jäsmjölk”). HC12H 1: 63 (c. 1734). Nödbröd (bakas) icke gjerna .. på samma sätt, som allmänt bröd, hvilket förut gäses. PH 6: 4734 (1757). Att jäsa vin är en urgammal konst. Bergström Vinb. 5 (1926).
b) (i fackspr.) om jästsvamp, bakterie o. d.: bringa (ngt) i jäsning, komma (ngt) att jäsa; med prep. till: gm jäsning sönderdela (ngt) i (vissa ämnen). Tunntarmens bakterier och svampar jäsa kolhydraten till ättiksyra, mjölksyra och gaser. Sundberg Mikroorg. 129 (1895).
1) till 1, om deg l. bröd o. d.: under jäsningen höja sig l. pösa upp. Lillienstedt Christus B 3 a (1694). Dahlman Reddej. 163 (1743). Dallimporna hade jäst upp bra. Väring Frost. 288 (1926).
2) till 2; särsk.
a) i sht landt. till 2 e: svälla upp, höja sig. Jordarten i Norlanden är merendels sådan, at han om våhrtid giäser upp och sänker sig neder. Stridsberg Åkerbr. 17 (1727). Leran i såddfläckarne har .. genom det upptagna och frusna vattnet ”jäst” upp, så att plantorna blifvit lyftade högre än förut. SkogsvT 1904, s. 206.
b) till 2 f: svälla upp; pösa upp. Lybecker 173 (c. 1715). Man ser (på den sjuke som fått konvulsioner) magen dragas in, bröstet gäsa upp alldeles ofanteligt. Lovén Anv. 18 (1838). När .. plötsliga störtregn komma vattnet att jäsa upp och larma. Hallström ItBr. 81 (1901). Sandel Dropp. 175 (1924).
c) till 2 f β, om känsla o. d.: häftigt stiga upp (inom ngn); om ngns ”blod”: svalla upp, börja ”koka”. (Jag är) af en stam, hvars blod också / Lätt jäser upp. CVAStrandberg 3: 322 (1853). En våldsam förbittring mot den andre jäste med ens upp i hans inre. Janson Ön 132 (1908). —
1) till 1: under o. på grund av jäsning välla l. flöda ut (över kanten på kärl o. d.). At en sådan förgiftad dryck skulle aldeles gäsa ut öfver kärilet, troddes almänt. Thunberg Resa 1: 276 (1788).
2) till 1: jäsa den erforderliga tiden ut, bliva färdigjäst. Et grumligt vin, som blifver rent och klart, så snart det fådt gäsa ut. Hoffmann Förnöjs. 19 (1752). SvBryggFMBl. 1931, s. 126.
3) till 2 f, om ”jäsande” blod: stillna av, sluta att ”sjuda”. Jag hoppades, att ungdomsblodet nu jäst ut. VLitt. 1: 351 (1902).
4) (i fackspr.) till 3 b, om jäst: komma (vört o. d.) att bliva färdigjäst. Jästens förmåga att jäsa ut vörten under huvudjäsningen. SvBryggmT 1931, s. 92. —
JÄSA ÖVER 10 40.
1) till 1: under o. på grund av jäsning välla l. flöda över (brädden l. bräddarna av kärl o. d.); äv. i överförd anv., om baktråg o. d. Utterman Ertmann E 3 b (1672). Knådar man tråget för fullt, så gäser det öfver. Runeberg 4: 212 (1834).
2) till 2; särsk.
a) tekn. till 2 b: koka över, ”prima”. Mera eller mindre vatten jäser öfver med ångan, det vill säga en viss mängd vatten öfverföres alltid mekaniskt af ångan till maskinen. Frykholm Ångm. 205 (1881).
b) till 2 f: svälla över alla bräddar o. d.; ”koka över”. Lundberg Paulson Erasmus 142 (1728). Det är ingen skam til; bonde-högfärden gäser öfver. Stagnell BSjelfklok 26 (1753). Hafvet gäser öfver sin brädd. Geijer I. 8: 13 (1811). Det gamla soldatlynnet jäste öfver. Topelius Fält. 4: 136 (1864). Siwertz Sel. 1: 202 (1920).
3) (föga br.) till 2 f: sluta l. upphöra att ”jäsa”. Häftigheten har jäst öfver, lättsinnet blifvit afskummadt. Wadman Saml. 2: 61 (1835).
Ssgr (i allm. till 1): A: JÄS-BOD. (i fackspr.) jfr -RUM 2. Lindberg Svagdr. 59 (1892). PT 1905, nr 30 B, s. 3. —
-DEG.
-DRYCK. gm jäsning åstadkommen alkoholhaltig dryck. Kongo 2: 18 (1888). Jönsson Gagnv. 251 (1910). —
(2 f α) -DRYG. (†) pösig o. dryg. Dhänn Iäässdryga, lilla öf(ve)rhetz Pärsonän, Ländtzmannän. VDAkt. 1670, nr 171. —
-FODER. landt. dels (i sht förr): blandning av med vatten l. vassle l. dyl. fuktad(-at) hackelse l. hösmolk o. gröpe l. annat kraftfoder, vilken blandning fått stå o. jäsa före utfodringen, dels (numera vanl.) om pressfoder (ensilage); ngn gg bildl. JGRichert (1842) hos Warburg Richert 2: 151 (bildl.). LfF 1868, s. 315. TLandtm. 1900, s. 710. —
(2 e) -JORD. (jäs- 1706 osv. jäse- 1706—1777) i sht landt. lös o. finkornig, ofruktbar jord (med sand o. (röd)lera) som kvarhåller så mycket vatten att den vid tjälningen starkt sväller o. vid upptöandet bildar en halvflytande massa, frysjord; jfr -LERA. Hiärne 2Anl. 364 (1706). Där Gäsjord finnes, upskiutes Roten på Brådden, vid det at tiälan skiuter. VetAH 1742, s. 269. SFS 1893, Bih. nr 24, s. 3. —
-KAKA. (†) pannkaka av jäst smet; jfr -PANNKAKA. Giöskakor. Oec. 162 (1730; tryckfel för Giäskakor). —
-KAR. (i sht i fackspr.) kar vari vört l. mäsk jäses (i bryggeri l. bränneri). Schultze Ordb. 2218 (c. 1755). SPF 1841, s. 413. Slutna jäskar och tankar .. öppna jäskar. SvBryggFMBl. 1931, s. 241. —
-KRAFT. (i sht i fackspr.) förmåga hos jäst l. jästsvamp o. d. att åstadkomma jäsning. Lindberg Ölbr. 94 (1885). God prässjäst skall ha .. hög jäskraft. Jönsson Gagnv. 266 (1910). —
-KÄLLARE. (i fackspr.) i bryggeri: källare där förjäsning av vörten försiggår. TT 1875, s. 149. PT 1903, nr 211 B, s. 2. —
(2 e) -LERA. i sht landt. finkornig, leraktig jordart som kvarhåller så mycket vatten att den vid tjälningen starkt sväller o. vid upptöandet bildar en halvflytande massa; jfr -JORD. Linné Stenr. 77 (c. 1747). SPF 1849, s. 79. (I Västernorrlands län) finns i dalsidorna en jäslera, som bereder mycket stora svårigheter (vid vägbyggnad). SvD(A) 1929, nr 340, s. 8. —
-MJÖLK. (jäs- 1732—1929. jäse- 1659—c. 1734. jäsen- c. 1755—1788) (numera bl. i vissa trakter) (på olika sätt framställd) surmjölk, filmjölk; särsk. om maträtt bestående av väl avrunna surmjölksklimpar i vispad, söt grädde. Ekeblad Bref 2: 140 (1659). Giesmiölk, kernmiölk slås uti ett bunke, låter stå till hon begynner giesa, då slås till nästan 3:die älr 4:de delen sött miölk, låter åter giesa tillsamans. Linné Skr. 5: 182 (1732). Hagdahl Kok. 196 (1879). Jäsmjölk. I 3 liter nymjölkad, ännu varm mjölk blandas 3 dcl. tjock sur grädde; vispas väl och får stå att surna. Langlet Husm. 200 (1892). —
-RUM. (jäs- 1730 osv. jäse- 1755) (i fackspr.)
1) rum l. utrymme för jäsande vätska o. d. att utvidga sig. Oec. 187 (1730). En ren Så eller tina, dervtj miöden slås til at svalas, som innehåller ofvan miöden ett godt qvarter til giäsrum. Dahlman Reddej. 179 (1743). Nordforss (1805).
2) i bageri l. bryggeri l. vid vinberedning o. d.: (särskilt inrättat) rum vari degens resp. vörtens osv. jäsning försiggår. Dalin (1852). UB 5: 172 (1874). Ett bryggeri .. inrymmande på nedra bottnen bryggerirum, jäs- och lagringsrum. BtRiksdP 1895, I. 1: nr 47, s. 4. I bagerier anordnas .. helst särskildt jäsrum. 2NF 4: 452 (1905). —
-RÖR. (i fackspr.) vid vinberedning: redskap (vattenlås av glas som sättes i korken till det kärl vari den jäsande druv- l. fruktsaften befinner sig) varmed man kontrollerar jäsningens förlopp. UB 5: 172 (1874). Bergström Vinb. 10 (1926). —
-SKÅP. bag. i bageri: (särskilt inrättat) skåp vari de till bröd avdelade degstyckena insättas för att jäsa. 3NF 4: 144 (1925). —
(jfr 2 a) -STEN. (†) zeolit. SvMerc. V. 1: 213 (1759). Zeolith, eller Gäs-sten, är en bergart, som fått detta namn i anseende til den besynnerliga egenskap, at vid måttelig smälthetta upgäsa med en skummig slagg, nästan som borax. Rinman 2: 1205 (1789). —
-TRÅG. (†) avdelning av baktråg i vilken degen göres o. lämnas att jäsa; jfr DEG-HOLK. Nyrén Parmentier 181 (1783). —
(2 b) -VATTEN. tekn. i ångmaskin: kokande vatten som följer med ångan till cylindern. Ramsten 52 (1866). SD(L) 1900, nr 517, s. 2. —
-VOFFLA. (numera föga br.) kok. voffla av jäst smet; jfr JÄST-VOFFLA. Warg 517 (1755). NorrlS 1: 117 (1802). —
-ÄMNE. jäsningsämne, ferment. ArbStat. 1: 18 (1899). Som jäsämne användas (vid bak) oftast pressjäst eller bryggerijäst och till vissa brödsorter surdeg. Walin Födoämn. 94 (1906). särsk. bildl.; jfr JÄSA 2 f β. Wingård 2: 252 (1832). Som socialt jäsämne i västra Europa ha de (dvs. kelterna) väl .. gjort en nyttig insats i de eljes kanske för tungrodda germanernas utveckling. Nordenstreng EurMänRas. 158 (1917). OoB 1930, s. 543.
B (†) JÄSE-JORD, -MJÖLK, -RUM, se A.
C [förleden är eg. p. pf. som sammanvuxit med följ. sbst.] (†): JÄSEN-MJÖLK, se A.
Avledn.: JÄSBAR, adj. till 1 l. 3: som kan undergå jäsning l. förjäsas. Maltets diastas (i vörten) förvandlar stärkelsen i jäsbart socker och dextrin. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 546. Jönsson Gagnv. 89 (1910). —
JÄSIG, adj.
1) metall. till 2 a, om järn l. slagg: småblåsig på grund av gasers frigörande. För mjuk bessemer har aluminiumtillsats endast användts, då järnet varit så jäsigt, att man ej därförutan kunnat undvika stöfvelskaftbildning. JernkA 1893, s. 365. 2UB 5: 348 (1902).
2) (†) till 2 f α: pösande, pösig, uppblåst. 2nne giäsige och stormodiga kyrckiovärdar. VDAkt. 1783, nr 118.
3) (i slangartat spr.) förstklassig, prima, ”flott”, ”stilig”; jfr JÄSA 2 g. En jäsig våning. Upsala(A) 1924, nr 298, s. 6. Javisst tar jag lädermössan, den är jäsig. Rogberg MotMänn. 52 (1927). En jäsig grabb. Östergren (1929).
Avledn.: jäsighet, r. l. f. särsk. metall. till 2 a. —
JÄSNING, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content