SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄCK ɟäk4, adj. -are ((†) superl. -est VDAkt. 1675, nr 52, Lindahl L'avoc. sav. 11 (1757)). adv. = (†, Holof. 9 (c. 1580)), -T (Arvidi 157 (1651) osv.).
Ordformer
(käck (käkk, kekk m. m.) c. 1580 osv. käk (kiäk) 1648 (: Kiäkögdh)1889 (: käkt, n. sg.). tiäck 1749)
Etymologi
[jfr d. kæk, nor. kjekk; av t. keck, av mht. kec, sidoform till quec, livlig, modig (se KVICK)]
1) som är livlig o. spänstig till lynnet o. som handlar med friskt mod utan att töva l. tveka, då det gäller, hurtig, frisk (se FRISK, adj.2 6 b), rask; manhaftig, frimodig, frejdig, oförskräckt; ofta (i sht förr) övergående i bet.: oförvägen, djärv, tapper; ofta i överförd anv. l. bildl. Holof. 1 (c. 1580). Dalin Arg. 2: 40 (1734, 1754). Alla, alla käckt framåt! / Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt. Runeberg 5: 7 (1860). (Han) såg frågaren käckt i ögat, så öfverste han var. Topelius Vint. I. 1: 154 (1863, 1880). Käcka vågstycken. Pallin NTidH 3 (1882). Hon .. hade ett friskt ansigte med en liten käck uppnäsa. Lundegård LaMouche 3 (1891). Käcka soldater. Torpson Eur. 1: 2 (1895). En visa med käck melodi. Fröding Stänk 54 (1896). De kommo med hattarna käckt på svaj. Malm Gästsp. 24 (1924). Den där käcka dansen som matroserna dansade. Bergman Patr. 67 (1928). En riktigt käck och trevlig .. flicka. SvD(A) 1934, nr 183, s. 8. — särsk.
a) i ordspr., t. ex.: Allt för kiäck, är största Giäck. Grubb 24 (1665). Lijten och kiäck, kiörer offta dhen stoore i säck. Dens. 463.
b) konst. om alster av bildande konst (l. konsthandtvärk), maner, pänseldrag o. d.: som utmärkes av friskhet o. omedelbarhet (i förening med dristighet). Weste (1807). Den käcka skizzen ”Strandhugg”. GHT 1895, nr 214 A, s. 3. En präktig flossamatta .. med ett käckt mönster. SD(L) 1897, nr 447, s. 3. Pauli Ungd. 81 (1925).
c) om (modell till) klädesplagg: som ger intryck av hurtighet (o. ungdomlighet); äv. om person som är klädd i dylikt plagg; äv. med avbleknad bet. o. övergående i bet.: trevlig, ”nätt”. Damhatt .. Käck och trevlig modell. KatalÅhlénHolm 39 1/2: 4 (1917). Han var bedårande käck i overall. Zetterström AlexJ 40 (1929). Käcka segel- och tennisklänningar. SvD(A) 1932, nr 120, s. 5.
d) (i slangartat spr.) i allmännare, mera obestämd bet., övergående i bet.: utmärkt, bra; trevlig; jfr 5. Jag har hittat på något väldigt käckt. Oterdahl Skolfl. 34 (1924). Så käckt är det kanske inte heller (att flytta). GHT 1927, nr 229, s. 8.
2) (numera föga br.) morsk, ”karsk”, kavat, stolt, kaxig; förr äv.: oblyg, ogenerad, respektlös, ogrannlaga, framfusig, fräck. Huilken en kieck och starck gumma hon (dvs. den ogudaktiga världen) är. PErici Musæus 2: 299 b (”290 b”) (1582). Vnga och kiäcka Karar dhe bijta frå sigh. Grubb 835 (1665). Såssom honn skulle wahra enn dhenn kiäckesta .. hora som i Sunnerbo är. VDAkt. 1675, nr 52. Min hustru hon är käck, just född att ha befäl! Remmer Theat. 2: 95 (1815). Hellberg yttrar sig ganska beskedligt, är bedröfvad. .. Angeldorff åter är käck. 3SAH XLIII. 2: 110 (1842). Du är för vild, för rå, för käck i munnen. Hagberg Shaksp. 12: 314 (1851; eng. orig.: bold of voice). Spongberg Soph. 99 (1866).
3) (†) duktig; dugande, duglig; skicklig; framstående. Dhe som de bästa och kieckaste Hästarna hade at springa. Rudbeck Atl. 2: 282 (1689). Den kieckaste i Läkiarekonsten. Därs. 509. (Sv.) En käck hustru, (t.) eine brave Frau. Lind (1749). Academien härstädes (dvs. i Göttingen) .. har käcke Lärare och vid pass 900 studenter. Porthan BrSamt. 1: 25 (1779). En käck arbetare. Sundén (1886).
4) kraftig o. d.
a) (†) om person: kraftfull; stark; fast. Ästu behändig, starck, och käck, lärd och förståndig, / Och therför' snäll, ock dogse til all ting, och wärf (osv.). Stiernhielm Häls. (c. 1650); jfr 1. Käck i råd och slut. Serenius (1741). Få allena ju äro de barn, som likna sin fader; / klenare flere, men käckare få än fadern befinnas. Johansson HomOd. 2: 277 (1844); jfr 5 a.
b) (†) om sak: stark; stor, högst betydande; storartad. (Frankrike) Hafwer .. åth Spanske sijdan the Pyrenæiske Bergen, emoot Italien Bärgen Alpes, hwilka gagna i stället för en kiäck Muur. Brask Pufendorf Hist. 248 (1680; t. orig.: an statt einer guter Mauer); jfr 5 b. Det var en käcker fångst! — sade Lena. Knorring Torp. 2: 58 (1843). — särsk. om örfil, risbastu o. d.: kraftig, ordentlig, grundlig. Dalin Arg. 1: 71 (1733, 1754). Han (bör) få en .. käck Ris-Badstuga. Stagnell Risbast. C 1 a (1755). Weise 1: 254 (1769).
c) ss. adv.: kraftigt; med besked, ”med kläm”, ”friskt”, ”tappert”; numera bl. då anslutning till 1 är möjlig. Arvidi 157 (1651). Ty nötter och dragée det kund' han (dvs. hunden) äta käckt. Runius (SVS) 2: 45 (1705). Mig tyckes bäst vara .. at .. nöja sig med at käkt hudstryka honom. Chenon Heywood 2—3: 185 (1773). Snart dåna kanonerna käckt. CVAStrandberg 1: 306 (1872); jfr 1. Ditkommen (dvs. på kullen) hörde jag två foglar spela, och gick efter den som spelade käckast. Schröder MinnSkog. 123 (1888); jfr 1.
5) (†) utmärkt, präktig, förträfflig, fullgod, bra; jfr 1 d.
a) om person. (Kung Rolf sade om Thore) iag håller hans bijstånd bätre, än tijo andras, fast the wore änn käcka. Verelius Gothr. 200 (1664; isl. orig.: þott gillder sieu). Min k. Atlantica, om Er kärlek ej fallit på en ovärdig, utan en käck Karl, så fortfaren i ärbarhet, at älska honom. Dalin Arg. 1: 332 (1733, 1754). Han (har) förbundit sig, at som en kiäck och tacksam Sohn, draga försorg om sina gambla föräldrars nödlösa utkomst. HdlÅgerupArk. 30/8 1791.
b) om sak. Et qwickt och Liust Förstånd, en käck och mogen Hiärna. Brenner Dikt. 1: 217 (1706, 1713). — särsk. om klädesplagg: utmärkt, förträfflig; fin, elegant. Räf-Jakkan är hel kiäkk, / Lapp-Mudden går og till. Warnmark Epigr. H 3 b (1688). Giör med Älskarena dina, som du giör med Tiortlar kiäcka. / Många hafwa Städse wäxla. Dahlstierna (SVS) 221 (c. 1696).
c) ss. adv.: bra, väl; utan svårighet, lätt, snabbt. Then som ger noga ackt så skal han finna käckt, / Hur mång slags arter är bland Fruentimretz släckt. Runius (SVS) 1: 224 (1712). Hustrur som uphöija sina små Hiärnar .. ända til barnens Information, den de så käckt förstå, at (osv.). Dalin Arg. 1: nr 37, s. 6 (1733).
Ssg (1, 2): KÄCK-ÖGD, p. adj. (†) med djärv l. oblyg blick. (Lusta var) Käck-ögd, diärf vthaf Vpsyn. Stiernhielm Herc. 10 (1648, 1668).
Avledn.: KÄCKELIGEN, adv. (†) till 1: käckt, tappert, modigt. HSH 36: 179 (1579). Steuchius NBozæus A 2 b (1675).
KÄCKHET, r. l. f.
1) till 1. Girs J3 74 (1627). Johansson HomIl. 16: 631 (1848).
2) (numera föga br.) till 2. Weste (1807). Hwasser VSkr. 2: 362 (1851).
3) (†) till 3, 4; äv. mer l. mindre konkret. Serenius U 1 b (1734). CAEhrensvärd Brev 2: 28 (1795; konkretare). Weste (1807).
4) (†) till 5. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 220.
Spoiler title