SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÖPARE ɟø3pare2, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. kiö-, kjö-)
Etymologi
[fsv. köpare; jfr d. køber, nor. kjøper, isl. kaupari, mnt. kopere, t. käufer]
vbalsbst. till KÖPA.
1) motsv. KÖPA 1: person som köper l. har köpt l. önskar köpa ngt, köpande part i en affär (som gäller köp av ngt); stundom: avnämare; äv. om företag o. d.; äv. i uttr. köpare till ngt. Syr. 27: 2 (öv. 1536). Man finner fleer galna Kiöpare, än sälliare. Grubb 516 (1665). England .. var den förnämsta köparen af Sveriges utförsel-varor. Malmström Hist. 4: 349 (1874). (Jag) utbjöd mitt hus till salu men fick först efter två år en antaglig köpare. De Geer Minn. 2: 110 (1892). — jfr HUS-, KONTANT-, LÖSNUMMER-KÖPARE m. fl. — särsk.
a) (yrkesmässig) uppköpare; utom mera tillf. bl. ss. senare ssgsled. EkonS 1: 79 (1891). — jfr FISK-, KOPPAR-, SILVER-, SKINN-KÖPARE.
b) övergående i bet.: handlande; i ssgn LANDS-KÖPARE.
c) i överförd l. oeg. anv. (jfr KÖPA 3); i sådana ssgr som ARBETS-, TITEL-, ÄMBETS-KÖPARE.
2) spelt. motsv. KÖPA 2 b. Hagdahl Fråga 297 (1883).
Ssg (till 1): KÖPAR- l. KÖPARE-MONOPOL. nat.-ekon. monopol vars innehavare ensamma representera den huvudsakliga efterfrågan på en viss vara inom ett visst marknadsområde. 2NF 18: 936 (1913).
Avledn. (till 1): KÖPARINNA1032, f. [jfr t. käuferin] (tillf.) kvinnlig köpare. SvTyHlex. (1851, 1872).
Spoiler title