SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KASSE kas3e2, sbst.3, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) KASS kas4, sbst.4, l. KARS kar4s, sbst., l. KARSE kar3se2, sbst., l. KATSE kat3se3, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (jfr formavd. nedan); förr äv. KATSA, sbst.1, l. (i bet.: korg, nätformig påse, mjärde o. d.) KASSA, sbst.2, r. l. f.; pl. -or.
Ordformer
(förr äv. skrivet ca-. kars 17541928. karse 18891911. karsar, pl. c. 1765. karsor, pl. 1910 (fr. Gästrikl.). kass (ca-) 15531928. kassa (ca-, -sz-), nom. c. 16351749, i oblik kasus 16351708. kasse 1556 osv. kassar (ca-), pl. 1556 osv. kasser (ca-, -sz-), pl. 15801671. kassor, pl. 1874. katsa (-tz-) 16391834. katse (-tz-) 16401892. katsar (-ttz-), pl. 16731843. katzer, pl. 1553. katsen (-tz-), sg. best. 15531888. katzia c. 16351700. kat(t)s(s)or, pl. 17411840)
Etymologi
[fsv. karse (i ssgn fyska karse), sv. dial. kars(e), kass(e), korg av bast l. rep o. d., mjölkbytta, näversäng o. d. för barn, grovbundet nät m. m., motsv. nor. kass, liten ryggkorg, liten börda på ryggen, litet lass, puckel, isl. kass(i), korg, ett slags fiskredskap, shetl. kessi, korg flätad av halm o. d. Ordet utgår sannol. från en germ. stam kerz, fläta (jfr KARM, KÄRR). Formerna katsa, katse bero på formell påvärkan från KATSA, sbst.2]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) korg l. låda av näver l. spjälor l. bast l. rep o. d.; äv. om vissa laggkärl; äv. om låda av bräder; förr äv. (om korg av viss storlek?) ss. måttsbestämning. 84 katzer kooll. BtÅboH I. 1: 3 (1553). (Sv.) Kasza. (t.) Körblein. Schroderus Dict. 6 (c. 1635). (Sydländska växter kunna) i wårt kalla Climate .. med konst och Flijt vnder Gallerier i Casser och Jordpotter .. behållas. Risingh LandB 40 (1671). Korgar af näfver eller stickor, ”kassar”, .. i olika storlekar och för hvarjehanda ändamål. Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 63 (1918). Ett laggkärl, kars, med bärträ fäst med en remlycka vid kärlet. Västerb. 1928, s. 202. — jfr HÖ-KASS(E). — särsk. (i vissa trakter, särsk. Dalarna) om korg (av rottågor l. näver) l. låda (av bräder) använd ss. barnsäng l. hängvagga (l. till att bära ett barn i). Hülphers Dal. 206 (1762). Kvinnorna (i Hälsingland) bära barnen i s. k. ”kassar” eller af näfver flätade aflånga korgar. TurÅ 1904, s. 186. Erixon Möbl. 2: XLIX (1926). SvKulturb. 11—12: 82 (1932).
2) nätformig påse (l. säck) l. väska förfärdigad av bast l. rottågor l. rep l. garn l. snören l. metalltråd o. d.; särsk. om dylik påse l. väska använd för att (ofta vid torguppköp o. d.) bära l. transportera varor i; äv. övergående i bet.: torgväska. (Lagmannen fick) een kass wintterströming .., hvilken kass kunne drage en halff span. Teitt Klag. 268 (1555); möjl. till 1. Vll 2 Kassar 1 L℔. BoupptToftnäs 1723. Hon gjorde sig en ära af att sjelf få bära hem det stora fisket i den lilla katse hon hade med sig. Carlén Köpm. 1: 349 (1860). Luften var skarp, och han (dvs. den sjuke) hostade sig nästan sönder och samman, där han vred sig som ål i kasse. Hallström El. 89 (1906). Kasse, för frukt och grönsaker. SvD(A) 1934, nr 241, s. 9. — jfr BÄR-, FISK-, NÄT-, TORG-KASS(E) m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) om säck för forslande av varor på ryggen av en häst. Johansson Noraskog 1: 10 (i handl. fr. 1785). SDS 1900, nr 400, s. 2.
b) sump av nät för förvaring av levande fisk. Balck Idr. 2: 276 (1887).
c) kok. nät användt vid kokning av ägg. Langlet Husm. 419 (1884). Katsen hon kokade ägg i. Strindberg Skärk. 119 (1888).
3) om (del av) olika (vanl. nätformiga) fångstredskap.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om fiske (förr äv. bäver- l. utterfångst); numera företrädesvis dels om (olika slag av) mjärde, dels om en i ram satt, av tråd bunden påse för fångande av nedgående ål i strömmande vatten; äv. (i Uppl.) om ”mörtstuga” (för fångande av betesmört). Schroderus Dict. 6 (c. 1635). Här på orten (dvs. i Roslagen) så fånga the myckin fisk .. medh kaszer i strömmerna. Bolinus Dagb. 61 (1674). 2ne bäfwrar som dee fångat in Januar: uti en Miähl el(el)r Cassa. Broman Glys. 1: 333 (1708). Sedan Jsen är aldeles bortgången af Siöarne infaller Mörte- och Abborlekarne, hvar till brukas kassar i ther till giorde rijsläger. AllmogHemsl. 111 (i handl. fr. 1741). Mjärde eller Kasse är ett fiskredskap af tvinnadt hampgarn, bundet med särskildt inrättade ingångar, genom hvilka fisken icke åter hittar ut, sedan han kommit in. UpprFiskaren 53 (1847). Ekman NorrlJakt 396 (1910). För agnfisket äro mjärdarna eller kassarna, som de kallas kring Mälaren, synnerligen lämpliga redskap. Fatab. 1918, s. 89. MeddLantbrStyr. 1927, 5: 35. — jfr FISK-, MÖRT-, NÄTTING-, ÅL-KASS(E) m. fl. — särsk.
α) (förr) genombruten ho av träspjälor för lax- l. laxöringsfångst; jfr HO, sbst.1 1 a. Osbeck Lah. 57 (1796). SvFiskT 1914, s. 134 (från Albo härad).
β) (i Uppl.) om en ålryssjas l. ålhommas yttersta rum, flätat av granrötter l. förfärdigat av laggformiga träspjälor. Fatab. 1914, s. 40.
b) (förr) benämning på ett slags jaktnät som kastades över villebrådet l. som var så uppgillrat att villebrådet efter att hava inkommit i nätet sammandrog detta till ett slags påse; jfr TIRASS. Brummer 82 (1789). Nilsson Fauna II. 2: 59 (1835). Källström Jagt 238 (1850).
4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) håv (se HÅV, sbst.3 1).
a) (i Halland) skaftad håv använd för laxfångst. HallHushSH 1893, s. 274.
b) (i Bohusl.) stor, skaftad, av tråd bunden (o. med hissanordning försedd) håv för upphämtande av sill ur land- l. snörpvadar. (Då) Vadens yttersta ända uppnått landningsstället .. började de stora båtarne att uppösa Sillen med stora håfvar eller kassar, som rymde en half tunna. VetAH 1817, s. 37. SkrGbgJub. 19: 128 (1923). TurÅ 1930, s. 219. — jfr SILL-KASSE.
5) (ny anv., vard.) idrott. om målbur (särsk. i ishockey). IdrBl. 1924, nr 73, s. 2 (i fråga om fotboll). DN(A) 1934, nr 13, s. 15.
Ssgr: A: (2?) KASS-FISK. (†) eg.: fisk transporterad i kassar? färsk fisk? Allahanda torfisk 2 skip. 2 ℔ 16 m. Salttffisk .. 4 t:nor Kassffisk .. 4 kasser (osv.). HFinlKamF 2: 68 (1562).
(1 slutet) -PINNE. [anledningen till namnet är, att kasspinnen brukat nedstickas i ”kassen” vid sidan om barnets huvud, för att man skulle kunna breda täcket l. en duk l. dyl. över huvudet, utan att det (den) nedföll i ansiktet] (i vissa trakter, särsk. i Dalarna) (fint tillskuren l. slöjdad) pinne varå man anbragt en inskription utvisande ett barns släkttavla; pinne avsedd för detta ändamål; äv. i utvidgad anv., om andra föremål som användts för samma ändamål; jfr ÄTTE-KLUBBA. Wistrand NordMAllmog. 60 (1909). Fatab. 1930, s. 164.
(1 slutet) -STICKA, r. l. f. (i vissa trakter, särsk. i Dalarna) = -PINNE. MeddNordM 1898, s. 163. SvKulturb. 5—6: 201 (1930).
B (†): (2 a) KASSE-BONDE. [jfr sv. dial. karsare, gårdfarihandlare, som går omkring med påsen på ryggen] bonde som forslar varor i säckar o. d. på ryggen av en häst. Det berättas .. att ”Karsebönder eller s. k. skålvästgötar årligen upphandlat flere fat osmund, som de på hästryggen uti karsarne forat till sin hemort”. NoraskogArk. 5: 85 (c. 1765).
Spoiler title