SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KARM kar4m, r. l. m. (m. Sahlstedt, Lundell; f. Lind (1749)); best. -en; pl. -ar (Visb. 1: 251 (c. 1620) osv.) ((†) -er BoupptSthm 1679, s. 88 a, ProstbVista 1729, s. 7; -or Dahlstierna (SVS) 73 (1698: fönster-karmor; rimmande med marmor))
Etymologi
[y. fsv. karmber, ram; jfr d. karm, ram, vagnskorg, vagn, nor. dial. karm, ram, ryggstöd i släde, isl. karmr, bröstvärn; möjl. med urspr. bet. ”flätvärk”, av en indoeur. rot ger-, vrida, fläta, som äv. föreligger i gr. γέρρον, flätvärk, häck, vagnskorg; besläktat med KÄRR. Jfr Hellquist EtymOrdb. (1921) o. där citerad litteratur]
1) (i sht i fackspr.; jfr dock a) ram l. infattning, vanl. av trä; i sht om ram kring en öppning o. d.; ofta om ram som bildar en upphöjd kant. Lind (1738). Välten fastsättes uti des (dvs. sin) karm, med sina uti medel-puncten af hvar ända inbårade och fästade järn-axlar. VetAH 1751, s. 218. Hörntändernas krona (hos hästen i sjätte levnadsåret) är ungefär ett tvärfinger bredt utöfver tandköttet, dess kärna djup, och omgifven af en något afnött karm. Därs. 1811, s. 282. Spelbordet (”biljardbädden”) består af en .. skifva .., som .. är försedd med en elastiskt stoppad karm, vallen. 2NF 3: 379 (1904). Vardera ingången (till en mjärde av visst slag) omgavs .. av snedställda karmar. MeddLantbrStyr. 1924, 6: 13. — jfr SIKT-, SPISEL-, SÅLL-, TRÄ-KARM. — särsk.
a) (fullt br.) om ram som är insatt i en dörr- l. fönsteröppning o. i vilken dörren (dörrarna) l. fönstret (fönstren) fästes (fästas); äv. om lös dylik ram; i fråga om byggnader av sten äv. om infattning av sten kring dörr- l. fönsteröppning. Murenius AV 235 (1651). Under hela medeltiden fingo kyrkofönster hvarken karmar(,) poster eller bågar af trä utan af sten för insättande af rutfack. Brunius GotlK 3: 352 (1866). I karmarna till de åt gårdsidan vettande små blyinfattade fönstren hafva blomsterkrukor, spegel och husets boksamling .. sin plats. Karlin KultM 13 (1888). Edberg TräB 229 (1929). — jfr DÖRR-, FÖNSTER-KARM.
b) sjöt. o. skeppsb. ram av trä l. plåt som omgiver öppning i fartygsdäck. Röding SD (1798). NoK 13: 207 (1922). — jfr LUCK-KARM.
c) (†) om fönsterbåge. Triewald Bij 81 (1728). CFDahlgren 3: 145 (1820).
d) (†) om ram kring tavla l. spegel o. d. BoupptSthm 1667, s. 424. Gyllenius Diar. 261 (c. 1670). BoupptVäxjö 1765.
e) (†) om kant på fat o. d. 1 stort Soppefat med Karm omkring af Engelskt Theen. BoupptToftnäs 1723. ÅgerupArk. Bouppt. 1751.
f) (†) om hattbrätte. Kiellberg KonstnHandtv. Hattm. 4 (1753). En grå Castorhatt med stora karmar. SP 1781, s. 1014. Leopold 2: 394 (1815).
g) (förr) på den manliga folkdräkten i vissa trakter: utskjutande kant rundt ärmen uppe vid axeln. Linné Sk. 141 (1751; i fråga om folkdräkten i trakten av Simrishamn). Svensson SkånFolkdr. 55 (1935; i fråga om folkdräkten i Villands härad i Skåne).
h) (förr) om (utvikt) kant l. krage på skodon. Skor med krusiga ”karmar”. MeddNordM 1901, s. 249. Fullt utbildad träffas stöfveln med sin vida öfverdel jämte utviken karm i Gustaf Adolfsdräkten. Norlind AllmogL 285 (1912).
2) i oeg. anv. av 1, om arm- l. sidostöd på sittplats o. d.
a) (i sht i fackspr.) om arm- l. sidostöd på stol l. bänk o. d.; i sht förr äv. om ryggstöd på stol osv. Linc. (1640). Trästoolar medh Karmar. BoupptSthm 1672, s. 523 b. Den stoppade karmen af länstoln. Runeberg 1: 207 (1836). Anande faran, ville han springa upp, men bänkens karmar hade slutit sig, och han satt fastlåst. Strindberg HMin. 2: 194 (1905). Erixon Möbl. 2: XXVI (1926). — jfr BÄNK-, PINN-, SIDO-, STOLS-KARM.
b) (numera bl. i fråga om utländska, i sht äldre isl. förh.) om ryggstöd på sadel av viss typ. Kvinnfolk, isynnerhet hustrur, bruka mycket ridsadlar med karm. NorrlS 1: 103 (1798). Klinckowström BlVulk. 1: 86 (1911).
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om öppen vagnskorg l. slädkorg. Skogekär Bärgbo Wen. 63 (c. 1650, 1680). Broman Glys. 3: 32 (c. 1730). 1 st. vagn med Karm(,) 1 st. Släda med Karm. ÅgerupArk. Bouppt. 1757. Nordström Luleåkult. 87 (1925; i fråga om släde). En fast slädkorg eller karm. SvKulturb. 1—2: 56 (1929). — jfr KÄRR-, SCHÄS-KARM. — särsk. [jfr motsv. anv. i d. dial.] (†) eg. om vagnskorg av viss storlek, använd vid transport av hö; övergående i bet. av ett rymdmått för hö; jfr HÄCK, sbst.3 d. En karm hö tros vara lika med 2:ne stackar som brukas vid Göteborg och Västergylln. Barchæus LandthHall. 40 (1773).
4) (numera bl. arkaiserande l. i poetiskt spr., särsk. i folkvisestil) om ett slags förr bruklig, stor o. rikt utsmyckad (täckt) vagn; stundom, i allmännare anv., om praktfullt utsmyckad vagn överhuvud. SvFolkv. 1: 156. Så fick han see dher den gÿllene karm / som glimer moht Sohlen så wÿda. Visb. 2: 143 (c. 1600). Karmar nämnas (i folkvisorna) såsom åkdon för fruntimmer. Geijer I. 3: 350 (1814). Melin Snöhvit 17 (1897). Uppström StorM 156 (1919).
Ssgr: A: (2 a) KARM-BRÄTTE. (i fackspr.) På vissa pallar är sitsen uppsvängd, så att det bildas ett par sidokarmar ... De benämnas .. stolar med .. karmbrätten. Erixon Möbl. 2: XXVI (1926).
(1 a) -DAGER. (i fackspr.) jfr DAGER 8 slutet. 2UB 1: 449 (1898). 2NF 26: 115 (1917).
(1 e) -FAT. (†) fat med bred kant. ÅgerupArk. Bouppt. 1753.
(1 f) -MÖSSA. (†) mössa med skärm? NorrlS 1: 93 (1794).
(3) -SLÄDE. [y. fsv. karmsläþi] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) släde av visst slag, försedd med slädkorg. SthmStadsord. 1: 113 (1654). Nordström Luleåkult. 87 (1925). Berg SkansenVagnh. 2 (1926).
(1 a) -STEN. byggn. Qvaderstenar, som omfatta öppningar, dörrar och fönster, kallas Karmstenar. Stål Byggn. 1: 232 (1834). SvFmT 12: 52 (1904).
(2 a) -STOL. (karm- 1548 osv. karme- 16591681 (: Enmans Carmestohl))
1) stol med armstöd, länstol, fåtölj; i sht förr äv. om stol med enbart ryggstöd. TullbSthm 5/5 1548. Erixon Möbl. 2: XXIII (cit. fr. 1747; om stol med ryggstöd). (Sv.) Karm-stol, (t.) ein Stuhl mit einem Rückenblat oder Rückenlehne, ein Lehn-Stuhl. Lind (1749). Hammarstedt o. Erixon NordMAllmog. 71 (1918). SvD(A) 1934, nr 282, s. 23.
2) [jfr DROTTNING-STOL slutet ävensom motsv. anv. av fr. chaise, eg.: stol, trône, eg.: tron] (†) bildl., i sg. best. ss. namn på stjärnbilden Kassiopea. Hiorter Alm. 1740, s. 11.
-STYCKE. (i fackspr.)
1) till 1 a. Smalare poster (i Nikolaikyrkans i Örebro fönster) voro af stående, gröfre poster äfvensom sidstycken (karmstycken) af liggande sten. MeddNerFmF 1: 15 (1896).
2) till 2 a. (Ett par medeltida stolar) ha svarfvade fötter och karmstycken. Brunius Resa 1838 222 (1839).
(1 a) -TRÄ. (i fackspr.) koll., om trävirke i l. för dörr- l. fönsterkarmar. Lundell (1893). SvRödK 1927, s. 477.
(3) -VAGN. [jfr sv. dial. (Östergötl., Hall., Skåne) karmvagn] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vagn av visst slag, försedd med vagnskorg. Möller Jordbr. 138 (1881).
B (†): KARME-STOL, se A.
Avledn.: KARMAD, p. adj. (i vitter stil) till 2 a, om stol: försedd med karm. Fallström VDikt. 1: 246 (1888, 1899). Hülphers Ångermanl. 58 (1900). jfr HÖG-KARMAD.
Spoiler title
Spoiler content