SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OAMELERAD, p. adj. (†) icke emaljerad. HH 2: 32 (1553). Därs. 38.
OAMERIKANSK. [jfr eng. un-American] jfr osvensk (1 o.) 2. GHT 1896, nr 169, s. 2. Undersökningskommittén för ”oamerikansk verksamhet” (i U. S. A.). VeckoJ 1947, nr 47, s. 14.
OANAD, p. adj. som icke anats; som icke kunnat anas. Cygnæus 4: 63 (1839).
OANALYSERBAR3~01020 l. ~01002, l. ~10—. omöjlig att analysera. 2NF 11: 415 (1909).
OANAMLIG. (-annam-) (†) oantaglig, oacceptabel. AOxenstierna 1: 564 (1635).
OANDBAR. (†) om luft: icke tjänlig att inandas. Agardh Bot. 2: 52 (1832).
OANDLIG, äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) OANDELIG. (-elig 15261893. -lig 1875 osv.)
1) motsv. andlig 1: som icke tillhör l. har avseende på anden l. själen; sinnlig l. materiell; själlös. Lysander Faust 32 (1875).
2) (i sht i religiöst spr.) motsv. andlig 2: icke uppfylld l. ledd l. frambragt av helig ande l. den helige Ande; världslig(t sinnad); timlig, jordisk. Vntfly oandeligh och onyttugh oord och trättor. 1Tim. 6: 20 (NT 1526). Vi få icke vara för snare att döma kyrkans män för .. oandlig herrsklystnad. Hildebrand Medelt. 1: 11 (1879). särsk. (†) motsv. andlig 2 b α: icke religiös, profan, världslig. Oandeligt Musicerande. Hülphers Mus. 153 (1773).
Avledn.: oandlighet, r. l. f. särsk. (i sht i religiöst spr.) till 2. Swedberg SabbRo 1179 (1691, 1712).
OANDRAGEN, p. adj. (†) som icke anförts l. åberopats; särsk. i uttr. (icke) låta ngt oandraget, (icke) underlåta att anföra ngt. VDAkt. 1699, nr 441 (: låtha). Murberg FörslSAOB (1791).
OANDÄKTIG3~020 (oandä´ktig Weste). (numera bl. tillf.) som icke känner l. visar andakt (se d. o. 2 a); äv. allmännare: ouppmärksam; förr äv.: ogudaktig. Holmberg (1795; under indévot). Oandäktiga tänkesätt. Strinnholm Vas. 1: 130 (1819). Meurman (1847; äv. allmännare). Björkman (1889).
Avledn.: oandäktighet, r. l. f. (†) egenskapen att icke vara andäktig; äv. allmännare: ouppmärksamhet l. ofromhet l. ogudaktighet. Holmberg (1795; under indévotion). Meurman (1847; äv. allmännare).
OANFRÄTT3~02, p. adj. icke anfrätt; särsk. bildl. Böök SvStud. 39 (1913; bildl.).
OANFÄKTAD3~020 (oanfä´ktad Weste), p. adj. (i sht i skriftspr.)
1) som icke anfalles l. angripes l. som icke ansättes l. ofredas l. besväras o. d., lämnad i fred; utom i b γ numera nästan bl. (ålderdomligt l. skämts.) ss. predikativt attribut (numera nästan bl. till huvudord som betecknar person) l. ss. adv., liktydigt med: utan att angripas l. ofredas osv., förr äv. (ss. adv.): fritt l. opåtalt; förr äv. dels i uttr. låta ngt bliva ngn oanfäktat, lämna ngt i fred åt ngn, dels i uttr. oanfäktad för ngt, fredad för ngt, dels i uttr. oanfäktad på ngt, som icke behöver vidkännas ngn förändring med avs. på ngt; jfr anfäkta I 1, 2. G1R 17: 506 (1545). Allenast at .. (Frans I) thet ringa, som .. (Karl V) hadhe, wille låta blifwa honom oanfächtat. Schroderus Dress. 236 (1610). At .. hwar och een må oanfechtat niuta och behålla hwad han medh Lagha fång besitter. Stiernman Riksd. 657 (1611). Schroderus Os. III. 2: 50 (1635: ). Annerstedt UUH Bih. 2: 192 (i handl. fr. 1676: för åthaal oanfächtat). Lycklig den, som oanfäktad af björnar går sin verld igenom. Dalin (1853). Konungen (dvs. G. II A.) och de våra .. läto dem (dvs. Tillys valloner) oanfäktade marschera ur striden (efter slaget vid Breitenfeld). FinT 1931, 2: 185. särsk.
a) (†) i uttr. låt mig bli oanfäktad! o. d., låt mig vara (i fred)! Messenius Blanck. 33 (1614). Lindfors (1824).
b) († utom i γ) i utvidgad anv.
α) om frid l. tid o. d.: ostörd; lugn. Bland oss allmän frid än oanfäcktad bodde. TRudeen Vitt. 165 (1702). Eichhorn Stud. 3: 74 (1881).
β) icke hemsökt l. drabbad (av sjukdom o. d.); förskonad; jfr anfäkta I 2 b. Schroderus Os. 1: 202 (1635). Murberg FörslSAOB (1791).
γ) (fullt br., i sht i vitter l. högre stil) i fråga om människors religiösa tro o. d.: opåvärkad l. oberörd o. d.; äv. (i sht i religiöst spr.): fri från anfäktelser (se anfäktelse I 2); förr äv.: obesmittad; förr äv. övergående i bet.: som icke låter sig påvärkas, orubblig; förr äv. om lära l. religion o. d.: orörd l. oförändrad; förr äv. i uttr. oanfäktad ifrån ngt, obesmittad av ngt. (Prästerskapet har beslutat) at the måtte .. wid kyrkioordningen oanfechtade och enfoldeligen bliffue och icke altid låta sig .. aff allehanda ceremoniers wådor omföra. SynodA 2: 45 (1586). Chesnecopherus Skäl Hhh 3 a (i handl. fr. 1599; om religion). Schroderus Os. 1: 535 (1635: ifrån). (Sv.) Oanfächtat. (T.) Unversucht. Schroderus Dict. 224 (c. 1635). At Guds Församling .. må ren (o.) oanfäktad .. behållen varda. PH 5: 3100 (1751). Alldeles oanfäktad av denna nya hedendom (dvs. ateismen) har .. (Strindberg) icke varit. 3SAH 50: 218 (1940). särsk. (mera tillf., skämts.) i allmännare anv., i uttr. oanfäktad av ngt, som icke låter ngt bekomma sig o. d.; jfr anfäkta I 2 b β slutet. Topelius Vint. I. 2: 222 (1862, 1880). Luften (föreföll) mättad av sådana ord och fraser som: .. In i döden! .. Hela livet! .. Oanfäktad härav yttrade bankiren: Helen låna mig Jonas. Bergman JoH 306 (1926).
2) (i vitter stil) som l. vars giltighet l. riktighet icke bestritts l. förnekats; obestridd; som icke utsatts för kritik l. klander, opåtalad, oantastad; jfr anfäkta I 4. Balck Musæus Mm 6 b (1596). Få hälsoregler torde .. ha åtnjutit en så oanfäktad auktoritet som den, att (osv.). NoK 30: 9 (1924).
OANFÄKTBAR3~020 l. ~002. (i sht i skriftspr.) oangriplig; odisputabel; jfr anfäkta I 4. Vannérus WundtPsyk. 416 (1896).
Avledn.: oanfäktbarhet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) —
OANFÄKTLIG 3~020, adj. (-elig 17551772. -lig 1791 osv.) (i sht i skriftspr.) oangriplig; oanfäktbar; äv. övergående dels i bet.: trygg, opåvärkbar, oåtkomlig, dels i bet.: oövervinnelig; förr äv.: oantastlig (se d. o. a), okränkbar. (Ämbetsmännen) förklarades .. för helige och oanfäktelige. Dalin Montesquieu 116 (1755). Vår oanfäktliga handkraft. Johansson HomIl. 12: 166 (1846; gr. orig.: ἀάπτους). (Hon var) så säker och oanfäktlig .. i sin dogmatiska kyla. Hallström NNov. 91 (1912). Oanfäktliga bevis. FoFl. 1919, s. 212.
Avledn.: oanfäktlighet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) —
OANFÖRD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke anförd o. d.; särsk. motsv. anföra 4: som icke anförts l. meddelats. Sahlstedt Hoffart. 111 (1720).
OANGENÄM3~002, äv. ~200 (oangenä´m Weste).
1) (†) ovälkommen; jfr angenäm 1 (c). Att thenne Legati ankomst inthet är oangenem. RP 8: 638 (1641); jfr 2. Serenius (1741). Lind (1749); jfr 2.
2) som väcker känslor av obehag l. olust o. d.; obehaglig; otrevlig; i sht förr äv.: som saknar älskvärdhet l. förbindlighet, sträv; jfr angenäm 2, 3. En oangenäm överraskning. Oangenämt wäder. Riddermarck Alm. 1691, s. 4. Stolt mot de ringare, oangenäm bland sina likar, uppnådde .. (Curtius Rufus) ändteligen styrelsen af Afrika. Kolmodin TacAnn. 2: 30 (1835). särsk. (numera knappast br.): oskön, oestetisk; äv. om födoämne: osmaklig. Oangenämt .. uttal. Murberg FörslSAOB (1791). Stora och ej oangenäma frukter. Palmblad Fornk. 1: 222 (1843).
Avledn.: oangenämhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till 2: egenskapen att vara oangenäm; i sht förr äv.: strävhet l. ofinhet o. d.; förr äv. konkretare: obehag, förtret. Serenius (1734; under harshness). UpfostrSTidn. 1784, s. 416 (konkretare).
OANGIVEN3~020, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) icke angiven; särsk.: som icke uppgivits. AdP 1789, s. 31.
2) (numera mindre br.) varom anmälan icke skett till vederbörande myndighet, oanmäld; jfr angiva 1 a. SthmStadsord. 2: 43 (1686). SFS 1910, Bih. nr 86, s. 36. —
OANGRIPBAR3~020 l. ~002. som icke kan angripas. TT 1894, K. s. 93 (om anod).
OANGRIPEN 3~020, p. adj. (numera bl. mera tillf.) icke angripen o. d.; särsk.
a) motsv. angripa 6: som icke utsatts l. utsättes för angrepp; förr äv. övergående i bet.: oantastlig (se d. o. a), okränkbar. (En konungs) Maijestet bör altijdh wara frijdt och oangrijpit. Girs Edelh. A 8 b (1627). 2SAH 60: 154 (1883).
b) motsv. angripa 7: som icke undergått ngn förstöring l. förändring (gm fysisk l. kemisk påvärkan). VetAH 1820, s. 248.
c) motsv. angripa 8: som icke angripits (av sjukdom o. d.); äv. bildl. Nordforss (1805). 2SAH 40: 509 (1865; bildl.).
OANGRIPLIG3~020, förr äv. OANGRIPELIG (oangri´pelig Weste). (-elig 17611842. -lig 1791 osv.) icke angriplig o. d.; särsk.
a) som icke kan l. får angripas (se angripa 6); som icke lämnar möjlighet till (framgångsrikt) angrepp; numera företrädesvis: som icke kan utsättas för berättigat klander l. befogad kritik o. d., stundom: oförvitlig. De hade förhuggit sig med skog och intagit .. oangripeliga ställen. Dalin Hist. III. 1: 363 (1761). Mr Huskins .. var .. efter gällande moral oangriplig. Hallström Händ. 314 (1927).
b) (numera bl. tillf.) som icke påvärkas l. undergår ngn förändring (gm kemisk påvärkan av ngt); jfr beständig 1 d (α). Holmberg Artill. 3: Bih. 81 (1882).
Avledn.: oangriplighet, r. l. f. särsk. till a. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (†): oantastlighet (se d. o. a). SC 3: 8 (1822).
OANKLAGAD3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) icke anklagad; förr äv.: mot vilken man icke har några klagomål att anföra; förr äv. om rättssak: vari ingen anklagelse framförts. Annerstedt UUH Bih. 2: 226 (i handl. fr. 1684; om rättssak). En brukbar och oanklagad Präst. Wallquist EcclSaml. 1—4: 309 (1790). LBÄ 23—24: 57 (1799).
OANLITAD3~020, förr äv. OANLITT, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) motsv. anlita 1, 3: som icke anlita(t)s. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (†) oombedd; jfr anlita 2. Annerstedt UUH Bih. 3: 354 (i handl. fr. 1747).
OANMODAD3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke anmodats (om ngt); oombedd; självmant; förr äv. i uttr. oanmodad för ngt, icke krävd på ngt, befriad från att erlägga ngt. RARP 6: 245 (1657: för). Mellin Nov. 1: 440 (1829, 1865).
OANMÄLD3~02, äv. (numera bl. ngn gg i ålderdomligt spr.) OANMÄLT3~02, p. adj. icke anmäld.
1) (numera bl. tillf.) motsv. anmäla 1. Alt duellerande och oanmäldt skjutande förböds wid lifs-straff. MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 106. särsk. (†) i uttr. (icke) låta ngt oanmält, (icke) underlåta att omnämna ngt. Humbla Landcr. 519 (1740).
2) motsv. anmäla 2. Träda in (i kansliet) okallad och oanmält. 2RA 1: 326 (1723).
OANMÄRKT3~02, p. adj.
1) motsv. anmärka 1 (c): icke observerad l. uppmärksammad; förbisedd; obemärkt; numera bl. (mera tillf.) i sådana uttr. som passera l. gå oanmärkt o. d. (jfr 2, 3, 4), om sak: passera osv. ouppmärksammad l. obemärkt. Murberg FörslSAOB (1791; bet. oviss). Titt. afhandling var en tid oanmärkt af utlänningarne. JGGahn (1808) hos Berzelius Brev 9: 28. Nilsson HistFärs 152 (1940: passera).
2) (numera bl. mera tillf.) motsv. anmärka 3: som icke påpekats l. omnämnts; utan påpekande l. omnämnande. AdP 1800, s. 376.
3) motsv. anmärka 4: varemot ingen anmärkning (se d. o. 3) gjorts l. göres, opåtalad; utan anmärkning l. invändning; stundom svårt att skilja från 1 o. 2. Nordström Samh. 1: 284 (1839).
4) (numera knappast br.) motsv. anmärka 5: som icke antecknats; utan att antecknas. Schultze Ordb. 2924 (c. 1755). Wallquist EcclSaml. 1—4: 239 (1772).
OANNAD, p. adj. [jfr fsv. oannaþer, icke intjänad; jfr anda, v.2] (†) om säd o. d.: oskuren o. obärgad. Stiernhielm Fateb. D 2 b (1643).
OANORDNAD3~020, p. adj. (numera bl. tillf.) icke anordnad; förr äv. om pänningmedel, motsv. anordna 3 a. AOxenstierna 1: 411 (1626; om pänningmedel).
OANSAD, p. adj. icke ansad l. vårdad; utan (all) ans l. tukt; äv. bildl.: o(av)slipad o. d.; jfr ansa, v. 1. Murberg FörslSAOB (1791). Pingel Raymond David 21 (1947; bildl.).
OANSAGD, p. adj. (†) som icke anmälts l. deklarerats till förtullning o. d.; äv. med konstruktionsväxling, i uttr. före oansagd tull, på grund av att anmälan till förtullning icke skett; ss. adv. äv.: utan att anmälan (till förtullning) skett; jfr ansäga 2. BtHforsH 1: 183 (1631; ss. adv.). EkenäsDomb. 1: 257 (1660: före Oansagd tull). PH 6: 4261 (1756).
OANSEDD, p. adj., numera bl. (i bet. 1 slutet, i ålderdomligt skriftspr.) i n. oansett3~02. (o- 1555 osv. u- 1596) [jfr mnt. unangesēn, t. unangesehen]
1) (†; jfr dock nedan) i fristående satsförkortningar, liktydigt med: bortsett från l. utan att avseende fästes vid l. hänsyn tages till l. (i prepositionell anv.) trots l. oaktat. Botin Hem. 2: 227 (1756). Murberg FörslSAOB (1791). Det .. (vill) förekomma oss som den ena dagen i det närmaste liknar den andra, all den ädla verksamheten (för nykterheten) oansedd. Thomander 2: 288 (1838). särsk. i n. sg. obest. ss. bestämning till ett huvudord i n. sg. l. till en bisats (jfr a, b); särsk. i sådana uttr. som det(ta), förr äv. (allt) sådant oansett o. d., utan att fästa avseende vid l. utan hänsyn till l. bortsett från detta resp. (allt) sådant osv.; utan bestämd avgränsning från o. numera bl. (i ålderdomligt skriftspr.) med anslutning till oansett I 1, 2 (a). LPetri 1Post. S 8 a (1555: alt sådant oanseedt). Schroderus Urs. D 1 a (1626: Thetta oanseedt). Dessa siffror äro .. högre, än dem .. för de döda ätterna, äfven oansedt utgångsledet. Fahlbeck Ad. 2: 89 (1902); jfr oansett I 1. jfr (†): Haffuer Hindrich gulssmed leffuererett inför sigh en falsck räkenskap, huilken räkenskap belöpär 30 daler 3 1/2 öre; lekeuell oansett emott (dvs. likväl har räkningen lämnats utan avseende gentemot) thenn szedell hustruu Anna lade fram. SkrGbgJub. 6: 10 (1587). särsk.
a) (†) i ställning framför en allmän relativsats l. indirekt frågesats, övergående i prepositionell anv.: utan hänsyn till l. oberoende av l. likgiltigt; särsk. dels i uttr. oansett ehuru l. vad o. d., huru resp. vad osv. än, dels i uttr. oansett ehuru väl, utan hänsyn till att, trots att; äv. i uttr. oansett om i förb. med ett icke omedelbart följande än: om än, även om. Svart G1 78 (1561). Skytte Or. B 7 b (1604: oanseedt ehuru). Tu skalt icke döma enom lättferdeligen wara hoorkarl oansedt om tu än äst kysker. Bullernæsius Lögn. 281 (1619). OxBr. 12: 602 (1619: Oansehet ehuru vel). Porath Pal. 1: B 2 b (1693: oansedt, om).
b) i uttr. oansett att.
α) utan hänsyn till l. oavsett att; utan bestämd avgränsning från o. numera bl. (i ålderdomligt skriftspr.) med anslutning till oansett I; förr äv.: bortsett från l. med undantag av att. Wij .. fölia .. wår eghen wilia oc onda lusta alt effter, oanseedt, at Gudz ord rådher .. oss til Gudz fruchtan. LPetri 1Post. Q 4 a (1555); jfr oansett I 2 b. SynodA 1: 18 (1608). Man (skall) intet göra karmarne (i en pastej) mehr än tree .. Knijfzbakar tiocke, oansedt at Botnen mitt vthi bör wara något lijtet tiockare. Salé 109 (1664). Allt det tegel, som infördes till Stockholm, skulle först hembjudas till slottsbyggnaden, oansedt att kontrakt om det samma kunde vara afslutadt med någon annan. Carlson Hist. 6: 224 (1881); jfr β.
β) (†) oavsett l. likgiltigt om. Lagförsl. 277 (c. 1606).
2) (†) som icke åtnjuter ngt anseende; föga aktad; ringaktad; äv.: oansenlig; jfr ansedd 2. Schultze Ordb. 4043 (c. 1755). Personer, okända och oansedde af den finare delen af verlden. Hasselroth Campe 191 (1794). Framtiden 1877, s. 67.
OANSEENDE l. OANSEENDES, p. adj. (-seandes 1575. -seende (-sseen(n)-, -dhe) 15601566. -seendes (-sse-, -dess, -dis(s)) 15451674. -sendes (-ssendis) 15641578)
1) (†) i satsförkortningar, liktydigt med: utan att ta hänsyn till l. fästa avseende vid (ngn l. ngt); äv. övergående i prepositionell anv.: trots, oaktat. Att han om nattetidh (oanseendes thenn vacht, som var tilförordnatt att vacke på slåttedh) dristedhe sigh instige inn uthi jungfrustugun. G1R 29: 696 (1560). VDAkt. 1674, nr 257. särsk.
a) i ställning framför en allmän relativsats l. en indirekt frågesats: utan att fästa avseende vid; utan (att ta) hänsyn till; oberoende av. G1R 27: 3 (1557). När mig .. någon tanka infaller, exprimerar iagh honum strax på paperet, oanseendes om han wäll eller illa öffuer en kommer. Ekeblad Bref 1: 152 (1652; rättat efter hskr.).
b) i uttr. oanseendes att, inledande en bisats med mer l. mindre koncessiv bet.
α) utan hänsyn till att; utan att fästa avseende vid att; äv.: trots att, ehuru, oaktat; äv.: låt vara att, om än. G1R 17: 507 (1545). (Våra råd) blefwe intet achtade, oanseendes at .. (riksråden) icke annet sielfwe skole bekenna, .. än at förnemde rådslag wore .. wel betenckte. Stiernman Riksd. Bih. 211 (1568). (Ceremonierna) äro ingen wiss nådetekn, oanseandes att the kunna wnder tijden wara nyttigh. KOF 1: 208 (1575). RP 8: 18 (1640).
β) oavsett l. likgiltigt om. HSH 27: 8 (1561).
2) i konjunktionell anv.: ehuru, oaktat (se oaktat II 2); äv.: oavsett hur, huru än. Andre haffua brukad förnemde äng oanseendes han haffuer giortt vtt skatten. UpplDomb. 5: 65 (1574). VadstÄTb. 1: 69 (1582).
OANSENLIG3~020 (oanse´nlig Weste), förr äv. OANSELIG. (-selig 17281755 (: oanselighet). -senlig (-gh) 1634 osv.) [jfr t. unansehnlich, ä. t. unanseh(e)lich]
1) (†) oformlig, oskaplig, ful; jfr ansenlig 2. Juslenius 71 (1745).
2) som (gm litenhet l. enkelt l. obetydligt utseende o. d.) icke tilldrar sig ngn uppmärksamhet l. icke tar sig l. ser någonting ut; enkel; anspråkslös (se d. o. 2); obetydlig; särsk. om person l. byggnad o. d.: icke reslig l. ståtlig, liten, (med) obetydlig(t yttre); jfr ansenlig 3. Ett litet oansenligt hus. En oansenlig summa. Vthi ett oanseenligit härbärge finner man offta en anseenligh wärdh. Törning 156 (1677). Icke oansenliga fångtransporter gingo genom Norge. Carlén Skuggsp. 2: 33 (1865). Växter med oansenliga, icke i ögonen fallande blommor. NF 12: 1509 (1888). Han var en undersätsig, oansenlig karl. Lagerkvist KämpAnde 7 (1930). särsk. (mera tillf.) i allmännare anv.: (till synes) oviktig l. betydelselös l. bagatellartad. Ödman VexlBild. 107 (1890, 1893). De oansenligaste småting lade salt i såret. Högström-Löfberg TLyckhD 210 (1929).
3) som (med hänsyn till samhällsställning, förr äv. börd o. d.) icke innehar ngn framskjuten l. förnäm ställning; äv.: föraktad l. föraktlig; numera nästan bl. (mera tillf.) om plats l. syssla o. d.: blygsam, enkel, ringa; jfr ansenlig 4. Schroderus Dict. 191 (c. 1635). Lindfors (1824; i fråga om börd). Ngn oansenlig tjensteman. Meurman (1847; vard.). Min oansenliga plats (i ett bokförlag). Laurin 2Minn. 325 (1930).
4) [jfr östsv. dial. oansenlig, mycket ansenlig, ofantlig] (†) (mycket) ansenlig; äv. om person: framstående, förnämlig; jfr o- 3. OxBr. 11: 532 (1634; om varuparti). Lundberg Paulson Erasmus 123 (1728; om person).
Avledn.: oansenlighet, r. l. f. till 2, 3. Serenius (1734; under insignificancy).
Spoiler title