publicerad: 1950
OLUSTIG ω3~lus2tig, adj. -are.
Ordformer
(-ig (-gh) 1536 osv. -og 1538. -ug(h) 1526—1538; se för övr. LUSTIG)
1) motsv. LUSTIG 1, OLUST 1: som icke har lust (till l. för ngt), ovillig, obenägen, ohågad. Huru skall then gerningen gudhi wara behaghelighen then vthaff olustugt och owiliogt hierta gåår? FörsprRom. 1 b (NT 1526). Hoo som är idagh til itt ting olustigh, han warder om morgon platt odogse. PErici Musæus 5: 253 a (1582). Olustig till allt arbete. Hellström Storm 52 (1935). Vad Boëthius känner sig olustig inför, är inte i och för sig att orera vid minnesfesten över Uppsala möte (1793), utan (osv.). KyrkohÅ 1942, s. 281; jfr 4. — särsk. bildl., i fråga om förhållandena inom affärslivet, på börsen o. d.: matt, flau, tryckt, intresselös. Matt och olustig stämning på tisdagsbörsen. SvD(A) 1928, nr 291, s. 17 (rubrik). Under intryck av fortsatta omfattande obligationsutbud låg även aktiemarknaden olustig på måndagen. SvD(B) 1947, nr 47, s. 14.
2) motsv. LUSTIG 3: som icke väcker välbehag, obehaglig, oangenäm; numera bl. ss. uttryck för en subjektiv känsla, med viss anslutning till 4: otrevlig, förr äv. mera objektivt. (Lat.) Inamenus (sv.) olustugh. VarRerV 58 (1538). Effter thet talet om tienst och förnedring här på werldenne, tycktes Apostlomen wara något tungt och olustigt til at höra. LPetri ChrPina L 8 a (1572). Malörta Wijn .. hafwer en olustigh luckt. Månsson Åderlåt. 145 (1642). Then andre Deelen (av Guayana) är olustig uthaff Regn och Stormwäder uthi April. Amer. 23 (1675). Med sådana bekantskaper och studier var uppehållet i Valencia icke så särdeles olustigt, men det roade mig likväl mera att fara ut till Grao. Lundgren MålAnt. 1: 423 (1874). Sin olustigaste uppsyn visar det svenska landskapet i disiga sommardagar, då blåsten vänder löfven afviga och markerna bli grå. Heidenstam Tank. 26 (1896, 1899). Det dröp olustigt av väggarna (i gruvan). Didring Malm 2: 214 (1915). Hedberg Räkn. 272 (1932). — särsk.
a) (†) om mark o. d.: oländig. Fienden .. innehade en slem och olustig ort, ther som wore månge buskar och backar. Schroderus Liv. 337 (1626).
b) om väderlek, årstid o. d.: obehaglig, ogynnsam, otrevlig; äv. om himmel: som har obehagligt l. dystert utseende; motsatt: klar; numera bl. känslobetonat; jfr OLUST 4 b. Thet bliffuer owädher j dagh, ty ath himmelen är rödh och olustugh. Mat. 16: 3 (NT 1526; Bib. 1541: olustigh; Bib. 1917: mulen). Så wist som .. en warm och lustigh sommer .. fölier effter en kallan och olustigan winter. PErici Musæus 2: 56 b (1582). Hela denna dagen var mulen, kall och olustig med stark bläst och storm. Linné Öl. 35 (1745). Wändahl Stud. 113 (1929).
3) (†) motsv. LUSTIG 4, OLUST 3, om person: icke glad, tung till sinnes, sorgsen, sorgmodig, bedrövad; dyster; äv. om ansiktsuttryck, sinnesstämning o. d.; stundom övergående i bet. 4. En ond quinna gör itt bedröffuat hierta, olustigt ansicte, och hiertans ångist. Syr. 25: 23 (öv. 1536). Hwi estu så olustigh och tunghiertat. Balck Ridd. G 5 b (1599). Ett värk .. / Där ett olustigt mod kan lust till löije finna. Granatenflycht Vitt. 329 (1708). Fryxell Ber. 1: 39 (1823). — särsk. i det antitetiska ordlekande uttr. olustig lust; jfr OLUSTS-LUST. Lucidor (SVS) 148 (1671). Ey älska någon kättia, / Ell en Olustigh lust, / Som födes vthaff lättia / Ok afflar Sorg ok pust. Därs. 403 (1674).
4) motsv. OLUST 4, om person: som icke känner sig tillfreds (med sig själv l. sin omgivning), som är i misstämning l. vid dåligt humör, ”otrevlig” till mods, ur humör; äv. inbegripande det kroppsliga tillståndet: som känner sig ”nere”, ”ruggig”. Trött och olustig. Verelius 190 (1681). Då Hans Maij:st (dvs. K. XII) skall (för tillfället) varit emot vanligheten, något olustig til sinnes. HSH 1: 178 (c. 1720). Jag har en längre tid varit krasslig och olustig. Tegnér (WB) 8: 502 (1837). Barnen förlora sitt friska utseende, .. känna sig olustiga, trötta. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 65. — särsk. om sinnesstämning o. d.; äv. med anslutning till 2. MoB 5: 168 (1784). Den olustiga känslan av för tidigt avbruten sömn. Enckell o. Claesson Trub. 91 (1932). Hon hade en olustig känsla .. av att han syftade åt något visst håll (med sitt prat). Siwertz Låg. 129 (1932).
Avledn.: OLUSTIGHET, r. l. f. [jfr ä. d. ulystighed samt t. unlustigkeit] egenskap(en) l. tillstånd(et) att vara olustig; särsk.
1) (föga br.) till 1: olust (för ngt). (En kristen) känner .. ibland .. en olustighet til bön och andra plikter. Nohrborg 269 (c. 1765).
2) (föga br.) till 2: obehaglighet, obehag. Blifva anledning till åtskilliga misshälligheter och olustigheter. Linné Bref I. 1: 242 (1746).
3) (†) till 3: sorgsenhet, sorgmodighet, sorg. Melancholij och annor olustigheet. Petreius Beskr. 2: 98 (1614). Schultze Ordb. 2893 (c. 1755).
4) till 4: olust (se d. o. 4), förstämning, vantrevnad; i sht förr äv.: illabefinnande, opasslighet. Schultze Ordb. 2893 (c. 1755). I några .. fall har jag .. anmärkt att olustighet och allmänt illamående inställt sig. Huss Typhus 100 (1855); jfr olust 1 a. Han avlastade sig sin egen olustighet genom att fantisera över hur rätt det var åt den skojaren Rosenhain att själv bli lurad. Hammenhög PoB 357 (1931).
Spoiler title
Spoiler content