SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
OLYCKA ω3~lyk2a, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-a 1541 osv. -o oblik form 1536c. 1765. -o nom. 15591623. — Se för övr. LYCKA, sbst.3)
Etymologi
[fsv. olykka; jfr d. ulykke, nor. ulukka, isl. úlykka, ävensom mlt. un(ge)lucke, mht. ung(e)lück(e), t. unglück, eng. unluck; av O- 1 o. LYCKA, sbst.3]
1) förhållandet att träffas l. hemsökas av lidande, skada o. dyl. l. att befinna sig i svåra l. tryckande livsförhållanden; tillstånd som kännetecknas av svåra l. tryckande livsförhållanden; obehaglig l. prekär situation. Föra olycka med sig. Till råga på olyckan, se RÅGE. Menniskian warder född til olycko, såsom foghlanar til at flygha. Job 5: 7 (Bib. 1541). (Jag) beder tig, at tu och i thenna Dag, wärdigas mig bewara för Synder, Olycko och alt Ondt (osv.). Swebilius Cat. 1: b 1 a (1689). En oförklarlig lusta för det rätta vållade min olycka. Strindberg NRik. 47 (1882). (Armfelts) hemliga brefvexling, som drog olyckan öfver hans och hans vänners hufvud. Tegnér Armfelt 2: 62 (1884). Apg. 27: 10 (Bib. 1917). — särsk.
a) i en mängd ordspr., t. ex.: Lycka och O-lycka boo vnder ett Taak. Grubb 475 (1665); jfr d. Olycka, Håår och Naglar, wäxa hwar dagh til. Dens. 612. Olycka, är ingen frögd. Därs. Olycka giör wijst folck rådhlöst. Därs. Aldrig någon olycka, att ej lycka är med. Wensell Ordspr. 6 (1863). Den, som skall till olyckan, må så gerna löpa som krypa. Därs. 19.
b) i sådana uttr. som bringa l. störta ngn i (förr ) olycka; drabbas av olycka(n), komma l. råka (förr äv. falla) i olycka, förr äv. komma på olycka. The ogudactige falla j olycko. SalOrdspr. 24: 16 (öv. 1536). See til at tijn eenfaldigheet icke bedrägher tich och läter tich vti olycko komma. Syr. 13: 8 (öv. 1536). Schmedeman Just. 133 (1613: komma på olycka). Oeniga rådslag, som störta Fäderneslandet i olycka. Nordberg C12 1: 324 (1740). Råka i olycka. Weste (1807). Bringa ngn i olycka. Östergren (1933). — särsk.
α) (†) i uttr. komma i olycka att osv., komma i den olyckliga belägenheten att (bli så l. så). Medhan .. offta händer at Hammarsmedherne på theres Arbete komma i Olycka at blifwa Krumme och Lamme, .. skole (osv.). PrivBergsbr. 1649, 6: mom. 16.
β) (i sht i folkligt spr.) i uttr. råka i olycka i vissa specialanv.
α') om (ogift) kvinna: komma i grossess l. få barn gm utomäktenskapligt könsumgänge. Weste (1807). Till sist råkade hon i olycka, som det heter. Bergman Skuld. 74 (1948).
β') (†) i uttr. råka i olycka för en kvinna o. d., få barn med en kvinna gm utomäktenskapligt könsumgänge. En af .. (prästerna i Dalsland) hade råkat i olycka för et visst Fruntimmer, som också af öfverilning fallet förut, det han likväl ville ägta. Fernow Värmel. 582 (1779). Weste (1807).
γ') (vard.) i uttr. råka i olycka för ngt, råka slå sönder l. fördärva ngt. Weste (1807). Östergren (1933).
c) i uttr. till all olycka, förr äv. till olycka, olyckligtvis, dess värre; äv. till ngns olycka, olyckligtvis för ngn. När hann kom vth i Farstuffwenn, der (till olycke:) mötte då Jacob honom. SthmTb. 30/7 1589. Til all olycka hade ett blid-väder och dugg-regn .. lossat isen öfver strömen. Nordberg C12 1: 202 (1740). Lagerlöf Holg. 2: 255 (1907). Till sin olycka begrep han ej sin begränsning. Östergren (1933).
d) mer l. mindre personifierat; särsk. med (vanl. tämligen vag) syftning på en makt l. ett väsen som åstadkommer olycka. Lycka och Olycka, bära hwar andra posebaak. Grubb 473 (1665). Olyckan rijder til bys: Men går bortt til footh. Dens. 612. Olyckan klappar på porten med tusende tekn. Spegel Pass. 184 (c. 1680). — särsk.
α) i uttr. (när, om) olyckan är framme, se FRAMME 4 e slutet.
β) i uttr. olyckan ville (l. vill) att, det var (l. är) så olyckligt att. Olyckan ville, att nästan alla bönder i byn voro med sine hästar borta till fäbodarne. VexjöBl. 1845, nr 28, s. 2. Olyckan ville att jag glömt er (adress). Fröding Brev 213 (1894).
e) (†) i uttr. ha olycka av ngt, utstå lidande på grund av ngt. Hanss olycka som hann hafver hafft aff det skåtet hann fick under Rijga. OxBr. 5: 352 (1625).
f) (numera bl. arkaiserande) i uttr. olycka på ngt, olycka l. misslyckande i fråga om ngt, skada på ngt; särsk. om skadegörelse som åstadkommes gm magi. Hon hafuer och giort kyrkioherden olycka på kaluer. ÄARäfst 112 (1596). Vthan war en gammell Sedwahne, att kasta någott lapperij i vgnen när någon Fremmende kom in och the bakade, att the icke skulle få Olycko på Brödh. HammarkDomb. 12/6 1617. Sädan fick han stoor olycka på årswäxt och Boskap etc. HärnösDP 1694, s. 217. Lida olycka på Säden. Murberg FörslSAOB (1791).
g) (†) övergående i bet.: otur. Konung Erik (av Pommern) hade också stor olycka uti allt, hvad han företog sig. Fryxell Ber. 2: 131 (1826). Meurman (1847). — särsk. om otur i kortspel. Jag spelar äfven med en olycka, som är odrägelig ock får aldrig nånsin några kort. JGOxenstierna Dagb. 144 (1771). Sitta i olyckan. Weste (1807).
2) konkretare, om enskild händelse l. omständighet som vållar ngn lidande l. skada l. som åstadkommer materiell förödelse, olyckshändelse; äv. med försvagad bet.: missöde. Råka ut för någon olycka, förr äv. råka l. falla i någon olycka. Det är ju ingen olycka skedd (om man gör så l. så). Een olycka kommer effter then andra. Hes. 7: 5 (Bib. 1541); jfr a. HH XIII. 1: 131 (1564: falle i någon olycke). Skulle den olycka tima, at hela Konungahuset .. på manliga sidan utginge, då förvalte (osv.). RF 1809, § 42. Det förstås att ”olyckor” alltid kunna inträffa (i ett hushåll) och att utan vårdslöshet, ändock ett och annat kan råka gå i kras. Langlet Husm. 73 (1883). Jag är rädd för, att det har hänt henne en olycka. Lagerlöf Holg. 1: 198 (1906). (Ungdomen) lär blott av egna olyckor. Siwertz JoDr. 69 (1928). — jfr (AUTOMO)BIL-, BRAND-, DRUNKNINGS-, ELDS-, FLYG-, GRUV-, JÄRNVÄGS-, KOLLISIONS-, KRIGS-, RIKS-, SJÖ-OLYCKA m. fl. — särsk.
a) i åtskilliga ordspr. (se äv. e). En olycka kommer aldrig ensam. Ingen olycke är allena. SvOrds. B 3 a (1604). Små olyckor warna för större. Grubb 740 (1665). Fiorton ämbete, fämpton Olyckor. Dens. 785. Ingen olycka enckia. Törning 89 (1677).
b) i sådana uttr. som olyckan är (var) att, det är (var) en olycka l. olyckan att (med den olyckliga händelsen l. omständigheten retoriskt förutsatt ss. väntad l. bekant), en olycklig omständighet är (var) att, det olyckliga är (var) att. Olyckan var, at jag träffade en ström emellan mig och (båten). DeFoë RobCr. 51 (1752). Det är olyckan att sådana (undantag från regeln) finnas. 2SAH 1: 66 (1801). Olyckan med oss svenskar är, att om vi få ögonen på en för orten ovanlig fågel, så skola vi bums sta och skjuta honom. Ericson Fågelkås. 2: 136 (1907). Det var en olycka, att jag skulle ha så bråttom. Lagerlöf Holg. 2: 190 (1907).
c) (†) i uttr. hava l. få (en) olycka, vara ute för en olyckshändelse. Broor Andersson hafver fått olycka och körtt sin ene foot ofärdigh. OxBr. 1: 115 (1618). Stierneskölden har hafft en olyka med krut, som har slagit wp i mortar. Ekeblad Bref 1: 324 (1654; rättat efter hskr.).
d) [efter d. gøre en ulykke paa nogen] (numera föga br.) i uttr. göra en (l. ngn) olycka på ngn l. på sig, göra ngn l. sig illa; ta livet av ngn l. av sig. Ei! släpp mig, eljest giör jag en olycka på ehr. Lagerström Westph. 34 (1737). Jag gör en olycka på henne eller på mig själf. Geijerstam Skogen 57 (1903).
e) mer l. mindre personifierat. Dhen ena olyckan räcker dhen andra handen. Törning 23 (1677). — särsk. i jämförelser. Qvick som en olycka. Crusenstolpe CJ 1: 198 (1845). Nyfiken som en olycka. Janson Ön 121 (1908). På utsatt dag kom så Kerrman, punktlig som olyckan. Bergman Kerrm. 294 (1927). Han var visserligen ful som en olycka, men (osv.). Alving DamKlubb. 123 (1931).
3) om person (l. djur) som vållar olycka l. ofärd (i b äv.: som lätt råkar ut för olyckshändelser).
a) i sådana uttr. som vara l. bli (till) en olycka för ngn. Måtte Gud bryta hans ondska. .. Annars blir han till en olycka för både sig själv och oss. Lagerlöf Holg. 1: 11 (1906).
b) ss. nedsättande benämning l. ss. okvädinsord; äv.: ”olycksfågel” (se d. o. 2 b). Trå den olyckan. Missförståndet 21 (1740). Klara jollen då, din olycka, så gå vi i land. Engström 1Bok 70 (1905). Huvudsaken är att vi få tag på pojken. Var kan han hålla hus, olyckan? Essén Brilj. 16 (1918).
Ssgr: A (†): OLYCK-FALL, se olycksfall.
-STORM, -STÖT, se E.
-SÄLL, se d. o. —
-TYDANDE, se E.
B (†): OLYCKE-DAG, -TYDANDE, se E.
(1, 2) -VÅLD, m. vållare av olycka, olycksbringare; jfr olycks-fågel 2 a. Så hade hon dogh på slotth[et] sagdt till honom, Du hade well mått Ligge Olycke Wåldh der iag beddede vnder digh, och icke gå til mig i min sengh. SthmTb. 12/2 1586.
C (†): OLYCKO-FALL, se olycksfall.
-HÄNDELSE, se E.
D (†): OLYCKOS-HÄNDELSE, se E.
E: (1, 2) OLYCKS-ANING. aning om en kommande olycka. Rogberg Pred. 1: 388 (1827).
(1) -BANA, förr äv. -BAN. (i vitter stil) jfr -väg. Warnmark Sinnew. 16 (1687). Den omhvälfning, hvarigenom Sverige kastades in på en olycksbana, der det i 30 år oupphörligt gled utföre. Malmström Hist. 2: 63 (1863).
(1) -BARN.
1) barn som är fött till olycka l. lever under olyckliga förhållanden, olyckligt barn; äv.: sorgebarn. Olycksbarnet i familjen. Murberg Racine Ath. 21 (1776). Hvart flyr du, olycks-barn? I detta sköte stanna. Lidner (SVS) 3: 29 (1788). Du är då rent af från förståndet, olycksbarn (som ställer till förtret o. trassel)! Blanche Tafl. 2: 153 (1867). särsk. bildl. Verd. 1891, s. 230. Yrkesstatistiken är sedan gammalt olycksbarnet uti vår officiella statistik. Fahlbeck Ad. 2: 201 (1902).
2) om vuxen person som känner sig djupt olycklig l. lever under olyckliga o. beklagansvärda förhållanden. Samhällets olycksbarn. Backman Hugo (1862; boktitel; fr. orig.: Les misérables). särsk. (†) övergående i bet.: olycksfågel (se d. o. 2 b). Det ha varit et par olycksbarn, et par Officerare (som fäktat med varandra), säja de. Altén Landförv. 87 (1795).
(2) -BIL(EN). (mera tillf.) om bil som råkat ut för en olycka. (De) hade .. lyckats lokalisera olycksbilen (på sjöbottnen). DN(B) 1946, nr 316, s. 7.
(1) -BOREN, p. adj. (i vitter stil) olycksfödd. Spongberg Soph. 55 (1866)
(1, 2) -BRINGANDE, p. adj. (i skriftspr.) som bringar olycka, olycksdiger, olycklig. Oscar I Straff 37 (1840). Det nordiska sjuårskriget, som blef i hög grad olycksbringande för Nordens folk. Odhner Lb. 147 (1869).
(1, 2) -BRINGARE, m.||ig. (i skriftspr.) om ngn (l. ngt) som bringar olycka. Johansson HomOd. 18: 54 (1845). Rig 1932, s. 130.
(1, 2) -BRINGERSKA. (i skriftspr.) jfr -bringare. Johansson HomOd. 12: 125 (1844).
(1, 2) -BRODER. broder i olyckan, olyckskamrat. Hagberg Shaksp. 10: 210 (1850). Jag delade (brödet) med min .. olycksbroder. Heidenstam Karol. 1: 174 (1897).
(1, 2) -BUD.
1) underrättelse om ngn olycka. Nya olycksbud från sjön. Mörk Ad. 1: 82 (1743). Snart kom det ena olycksbudet efter det andra från Holstein och Slesvig. 3SAH 3: 287 (1888).
2) (tillf.) person som framför ett olycksbud (i bet. 1). PoetK 1813, Suppl. s. 235. Bort ur min åsyn, leda olycksbud! Hagberg Shaksp. 4: 322 (1848).
(1) -BUREN, p. adj. (i vitter stil, †) = -boren. Runeberg (SVS) 2: 112 (c. 1827). Collan Kalev. 2: 267 (1868).
(1, 2) -BÅDANDE, p. adj. som bådar l. varslar om olycka; hotande, ominös; äv. substantiverat. Adlerbeth Buc. 68 (1807). Det såsom olycksbådande ansedda talet 13. Fehr Und. 60 (1894). Det låg något olycksbådande i luften. Hedberg Räkn. 266 (1932).
(1, 2) -BÅDARE. (i vitter stil) om ngn (l. ngt) som bådar olycka. O korpen, den olycksbådaren! Almqvist Amor. 12 (1822, 1839). Högberg Vred. 3: 187 (1906).
(1, 2) -BÖLJA, r. l. f. (i vitter stil, numera föga br.) bildl., om olycka varav ngn hemsökes l. drabbas; vanl. i pl. Wij minnas intet mer de brusand Olykz böllier. LejonkDr. 61 (1689). De (fromma) hafva frid, när .. / .. olycksböljor svalla. Ps. 1819, 196: 4.
(1, 2) -DAG. (olycke- 1579. olycks- c. 1700 osv.)
1) dag på vilken det enl. ä. föreställningar icke var lyckligt l. lämpligt att företaga vissa handlingar, tykobrahedag. VarRerV 3 b (1579). Man ansåg Tomasdagen vara en speciell olycksdag, då alla viktigare arbeten borde ligga nere. FoF 1943, s. 92.
2) dag då en (stor) olycka inträffar; dag som är fylld av olycka, olycklig dag; äv. i pl., om olycklig tid. Thenne dagen (var) oss swänskom .. en alt för stor olycksdag. KKD 2: 73 (1709; om dagen för slaget vid Poltava). Den i Danmarks olycksdagar från riket afsöndrade .. provinsen Skåne. Bergman GotlGeogr. 65 (1870).
(1, 2) -DIGER. [jfr t. unglücksschwanger] fylld av olycka; olycksbringande, olycklig; äv.: hotande, farlig; ominös. Det olycksdigra (spel-)bordet. Nicander Hesp. 223 (1835). En politisk orättvisa är alltid för framtiden ett olycksdigert arf. 2SAH 38: 48 (1863). Det för Sverige så olycksdigra slaget vid Pultáva. Odhner Lb. 244 (1869).
(1) -DIMMA, r. l. f. (i vitter stil, †) i pl., bildl., om olycka; jfr dimma, sbst. 2 e. Då de svarta olyks dimmor, / Dunder strimmor, / Bröto ur mit ödes natt. Nordenflycht Turt. 9 (1743). Schönberg Bref 2: 1 (1778).
(1) -DJUP, n. (i vitter stil, †) bildl., om djup olycka; ”avgrund” av olycka. Nordenflycht Svea 12 (1746). Svedelius Statsk. 2: 345 (1868).
(1) -DRYCK. (mera tillf.) olycksbringande dryck; i sht om brännvinet. AdP 1800, s. 879. Lagerlöf Liljecr. 71 (1911).
-FALL, se d. o.
(1, 2) -FARA, f. (†) fara för olycka. Werwe Alm. 1655, s. 35.
(1) -FOSTER. (†) om olycksbringande varelse l. väsen; äv. bildl. (Avund o. ondska) voro ej annat än afgrunds- och olycksfoster. Chydenius 140 (1765). Detta olycksfoster (dvs. den påvlige legaten Arcimboldus). 1SAH 4: 182 (1791, 1809).
(1, 2) -FRÖ, n. (i sht i vitter stil) bildl.: frö (se frö, sbst.1 3) till olycka; det varur ngn olycka utvecklar sig l. uppstår. TRudeen Vitt. 284 (1691). De olycksfrön, som buro frukt i 1788 års krig. 2SAH 34: 5 (1861).
(1, 2) -FULL. (i vitter stil, numera föga br.) full av olycka l. olyckor; olycklig; olycksalig; osäll; äv.: olycksbringande. Knöppel Ön 15 (1748). Lenngren (SVS) 1: 111 (1778). Hur vågade du smaka / Den olycksfulla frukten? JGOxenstierna 4: 324 (1815). Hon är den, som .. omspunnit honom med olycksfulla lögner. Topelius Vint. III. 2: 71 (1897). Auerbach (1913).
(1, 2) -FÅGEL. [jfr d. ulykkesfugel, t. unglücksvogel, ävensom lat. mala avis]
1) om fågel som anses båda olycka. (Astrild är) försedd med flychtige gyllende wingar; / .. Liten och lätt utaf Dygd; en olyks-fogl af vphof. Stiernhielm Herc. 334 (1648, 1668; övergående i bildl. anv.). Emedan Ufven hos ålderdomen var en af de värsta olycksfoglar. Ödmann StrSaml. 3: 37 (1788). Spillkråkan är en olycksfogel. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 323 (1864). särsk.
a) (†) ss. namn på fågeln Cractes infaustus Lin., lavskrika. Linné Fauna nr 187 (1746). Bremer Nina 458 (1835).
b) (mera tillf.) bildl. Eldh Vitt. 415 (1723). Then man, som aldraförst sig tvenne hustrur fäste, / Var vist af värsta ägg i olycks foglars näste. Kolmodin QvSp. 1: 345 (1732).
2) oeg., om person.
a) (numera bl. tillf.) person som bådar l. bringar olycka; olycksbringare. I Olycks-Foglar I, och hårde Samvets män. Frese VerldslD 10 (1715, 1726). Blif ej en olycks-/fogel i huset. Johansson HomIl. 24: 218 (1848). Dalin (1853).
b) person som (lätt) råkar ut för olyckor (på grund av obetänksamhet o. d.) l. (lättsinnigt o. obetänksamt) ställer till olyckor l. obehag; numera bl. mer l. mindre skämtsamt. Din olycksfågel! (Trots föräldrarnas fromma leverne) blefvo dock theras barn, Söner och döttrar allesammans fattige och Olycksfoglar. Broman Glys. 2: 188 (c. 1730). Rosendal. Nå kommer du äntligen? Ridderheim. Jag är instängd! Rosendal. Ach, du olycksfogel! — Men du hade ju själf nyckeln? Altén Fästm. 34 (1796). Då och då blev någon av de tre olycksfåglarna av vaktmästaren inkallad till rektor. Swensson Willén 152 (1937).
(1, 2) -FÄLLE, n. (†) = olycksfall 1. Humbla Landcr. 86 (1740). Lars nyss had' Änkling blitt. Ack! bistra olycksfälle. Strand Tidsfördr. 1: 64 (1763). Garney Masmäst. 148 (1791).
(1) -FÄRD. olycklig färd l. resa. Sen menskian nu så for then första olycks färden (o. fick lämna paradiset). Runius (SVS) 1: 219 (1712; övergående i bildl. anv.). Risberg Sof. 26 (1910; bildl.).
(1) -FÖDD, p. adj. (i vitter stil) född i en olycklig stund; född till olycka. Phosph. 1811, s. 207. Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe! Runeberg (SVS) 1: 117 (1830). särsk. bildl. Denna olycksfödda novell. Lagerlöf Saga 15 (1908).
(1) -FÖDSLAN. [senare ssgsleden är en sidoform till födsla, sbst.] (†) förhållandet att födas till olycka. Lucidor (SVS) 330 (1673).
(1, 2) -FÖLJD, r. l. f. (i skriftspr., mindre br.) olycklig följd. Atterbom PhilH 34 (1835). Hedin Rev. 126 (1879).
(1, 2) -FÖREBUD~102. förebud till ngn olycka. Lind 1: 1704 (1749).
(2) -GUBBE. (i vitter stil) i tilltal till äldre man som man vill förebrå för ngn olycka l. dyl. Hvartill har du mig narrat, olycksgubbe? Atterbom 2: 404 (1827). Snoilsky 4: 48 (1887).
(1, 2) -GUD. (i vitter stil) gud som bringar olycka. Creutz Vitt. 32 (1761). Janzon Prop. 3: 23 (1911).
(1) -GÅVA. olycklig gåva. Nordenflycht QT 1746—47, s. 153.
(1, 2) -HAV. (i vitter stil, numera knappast br.) bildl., om olycka l. olyckor. Grufste Sorgers Olyks-haaf. Lucidor (SVS) 171 (1671). LfF 1879, s. 187.
(1) -HETTA, r. l. f. (†) i bild, om olycksbringande hetta. Kolmodin QvSp. 1: 573 (1732).
(1, 2) -HÄNDELSE. (olycko- 1685. olyckos- 1689. olycks- 1710 osv.)
1) (†) olycklig händelse, olycka (i bet. 2). (Jag) moste liggia allahanda olyckiohändelsser underkastad. VDAkt. 1685, nr 200. Du kan föreställa dig, min bestörtning, vid de olyckshändelser, hvilkas följder jag litet mera lifligt kunde påtänka. Schönberg Bref 1: XXXIV (1792; i fråga om G. III:s mord). När det skall gå illa, förena sig alla olyckshändelser. Carlén Skuggsp. 2: 36 (1865).
2) om olycka som inträffar oförmodat l. utan den vållandes avsikt l. gm ett olyckligt sammanträffande av händelser l. omständigheter. Råka ut för en olyckshändelse. Resan gick bra utan alla olyckshändelser. Det var en ren olyckshändelse. Offren för olyckshändelsen. Orsakerna till de genom olyckshändelser uppkomna skador, hvilka blifvit under året vårdade å de civila sjukhusen. Hygiea 1882, s. 672. Siwertz JoDr. 172 (1928). särsk. (ngt vard.) i försvagad bet.: olycklig omständighet, missöde, ”olycka”. Det var en ren olyckshändelse att vi möttes ute på gatan. Östergren (1933).
(1, 2) -KAMRAT. kamrat i olyckan; jfr -broder. Stenborg Jäg. 38 (1780). 3SAH LIII. 2: 151 (1942).
(1) -KAST. olyckligt kast (t. ex. med tärning); motsatt: lyckokast; äv. bildl.: olycka. Liljestråle Fid. 20 (1772; bildl.). Dalin (1853).
(1, 2) -KEDJA, r. l. f. bildl.: kedja av olyckor; olycklig kedja (av ngt). En olycks kedja är min hela lefnads-tid. Nordenflycht (SVS) 2: 135 (1752). Bortom skeendets olyckskedja af orsak och verkan. Söderblom Gudstr. 197 (1914).
(1, 2) -KLIPPA, r. l. f. (i vitter stil, numera bl. tillf.) om klippa varpå ett fartyg drives o. förliser; vanl. bildl. Han rädz eij at hans skiepp på olycks-klippan strandar. Runius (SVS) 2: 37 (c. 1704). Bremer Sysk. 1: 199 (1848; bildl.).
(1) -KLOT, n. (i vitter stil) om jorden. På detta olycks-klot ej glädjens frugter hoppas! Lidner (SVS) 2: 374 (1784).
(1, 2) -KORP. korp som bådar olycka; jfr -fågel 1; vanl. bildl., om person: olycksprofet. Hedberg Dagen 11 (1863). Det finns gott om olyckskorpar, som kraxa, då frågan om den moderna ungdomens andliga habitus föres på tal. SvTidskr. 1931, s. 387.
(1, 2) -KRÅKA. [jfr isl. meinkráka] jfr -korp; äv. bildl., om person. En Nattegala fast hoon liufligt siunger, nåår / Ey sådan ålders längd, som Olyks Kråkan fåår. Lucidor (SVS) 199 (1672). Några intryck från utställningen (i Sthm) .. så som öppnandet i dag presenterade sig, trots alla olyckskråkors kraxande. GHT 1897, nr 112 A, s. 3.
(2) -KRÖNIKA. sammanfattande, om (tidningsnotiser o. d. om) olycksfall som inträffat under viss period. Pingsthelgens olyckskrönika ganska diger. SvD(A) 1926, nr 138, s. 7 (rubrik).
(1, 2) -KVÄLL. jfr -dag 2. Wexionius Sinn. 1: 1 b (1680, 1684). Snoilsky 1: 118 (1870, 1874).
(1) -LOTT. (i vitter stil) olycklig lott (se lott, sbst.2 4 c). Nordenflycht QT 1746—47, s. 59. Gamle kung Gösta, som .. räddade riket från olyckslotten att lyda under Danmark. 3SAH LIV. 1: 12 (1943).
(1) -LÅGA, r. l. f. (†) bildl., om olycka. Lucidor (SVS) 340 (1673). Nordenflycht (SVS) 2: 445 (1762).
(2) -LÅN. lån som av järnkontoret beviljas sådana av dess delägare som lidit skada gm brand l. översvämning. (Agardh o.) Ljungberg I. 3: 190 (”160”) (1853). 2NF 13: 405 (1910).
(1, 2) -MAN, m. [fsv. olykkis man] (i vitter stil, mindre br.) man(sperson) som drabbats l. kommer att drabbas av olycka l. som bringar olycka, olycklig man. Hvar är then olycksman? Han skal för folket dö, / Som landet störta vil i sådan farlig siö. Kolmodin QvSp. 1: 467 (1732). Olycksman! Dig förderfvar ditt mod, du förbarmar dig icke / Öfver din son. Phosph. 1810, s. 204. Blomberg BlVulk. 137 (1924).
(1) -MOLN. (i vitter stil) bildl., om (hotande) olycka; jfr moln 4 b. Warnmark Sinnew. 33 (1687). Hvad är, som då skal sorgen lindra, / När olycks målnet bryter ut? Nordenflycht QT 1745, s. 49. 2SAH 24: 206 (1848).
(1, 2) -MOT, n. (†) = mot, sbst.2 1 a. Afzelius Sag. 2: 148 (1840).
(1) -MÅTT. (i skriftspr.) bildl., om det mått av olycka varav ngn drabbas. Serenius Nn 4 b (1734). Vårt olycksmått vi sjelfve fyllt. Ps. 1819, 403: 2. Nu syntes Sveriges olycksmått rågadt; dess konung befann sig fjärran i de o-trognes våld, dess sista här var fången. Odhner Lb. 248 (1869).
(1, 2) -MÄNNISKA. (utom i folktron numera bl. tillf.) människa som tycks vara ständigt förföljd av olycka l. vara olycklig i allt vad hon företager; äv.: människa som bringar olycka; särsk. (i folktron) om människa med visst utseende o. d. som anses båda l. bringa olycka; jfr -man. Envallsson SvartsjÄlsk. 35 (1790). Den olycksmänniskan kapten Anckarström. MoB 2: 58 (1792; om G. III:s mördare). FolklEtnSt. 3: 216 (1922).
(1) -MÄRKT, p. adj. (i vitter stil) märkt av olyckan; jfr märka 4. Mörne Kväll 63 (1931).
(1) -MÄTTAD, p. adj. (i skriftspr.); jfr mätta, v. 2 b. Under hela utvecklingen hvilar det en äkta tragisk, olycksmättad stämning öfver dramat (dvs. Hiärnes Rosimunda). Schück (o. Warburg) LittH 1: 399 (1896). Östergren (1933).
(1, 2) -NATT. jfr -dag 2. Arnell Scott Sjöfr. 81 (1829).
(1) -NÄT. (i sht i vitter stil) om nät som bringar olycka åt de däri fångade; äv. bildl. Spongberg Soph. 13 (1866; bildl.). Pred. 9: 12 (Bib. 1917).
(1, 2) -OFFER. (numera mindre br.) offer för olyckan l. för en olycka; olyckligt offer. Lidner (SVS) 2: 370 (1784). 3SAH XLVII. 2: 82 (1836).
(1, 2) -ORD. ord som bringar olycka l. underrättar om en olycka. Bergklint Vitt. 29 (1772). Melin Dikt. 1: 15 (1888).
(2) -PIL. (i vitter stil, numera föga br.) bildl., om olycka som träffar ngn. Dalin Vitt. I. 2: 171 (1762). Runeberg 5: 156 (1863).
(2) -PLATS. om plats där en olycka inträffat. (Han) blef illa skadad och bars sanslös bort från olycksplatsen. ST 1896, nr 2118, s. 3.
(1, 2) -POST. (numera mindre br.) (eg.: gm posten kommen) underrättelse om (ngn) olycka, olycksbud; förr äv. om olycksförebud. Cometerne hafva .. blifvit ansedde såsom olycks-poster. VetAH 1775, s. 183. Den fasa, hvarmed olycksposten (om pestens annalkande) först slagit honom. Rydberg Sing. 70 (1857, 1865). Tegnér Armfelt 2: 227 (1884).
(1, 2) -PROFET. [jfr t. unglücksprophet] om person som förutsäger olycka l. olyckor l. dåliga tider o. d. Vassenius Alm. 1744, s. 30 (bildl., om komet). De olycksprofeter, som spått (järn-)exportens upphörande hafva hittills alltid kommit på skam. JernkA 1909, s. 123.
(1, 2) -PROFETIA. jfr -profet. (Hon) .. sparade icke på varningar och olycksprofetior. Roos Verle 154 (1889).
(1, 2) -PROFETISSA. (mera tillf.) jfr -profet. Östergren (1933). Hellström Storm 294 (1935).
(2) -SKOTT. skott som vållar (opåräknad) olycka l. som avlossas gm en olyckshändelse. I ett ögnableck skedde ett olycksskott (varigm K. XII sårades i foten). Nordberg C12 1: 918 (1740). TSjöv. 1904, s. 168. särsk. (i vitter stil, numera knappast br.) bildl.; jfr -pil. Godt Råd behöfs moot Olyks Skått. Lucidor (SVS) 466 (1674). Nordenflycht QT 1745, s. 135.
(1, 2) -SLAG.
1) (tillf.) i eg. anv., om slag som vållar (opåräknad) olycka l. som utdelas gm olyckliga omständigheter. Wedberg 1HD 97 (i handl. fr. 1802).
2) (i sht i vitter stil) bildl., om ”slag” av en olycka som drabbar ngn, olycka. Nordenflycht QT 1745, s. 50. Till en början hade Gustav III nästan blivit förlamad av de tätt på varandra följande olycksslagen. 3SAH LII. 2: 380 (1941).
(1, 2) -SLAGEN, p. adj. (i vitter stil) drabbad av olycka. Den fattiga, olycksslagna kvinnan. Lagerlöf Körk. 21 (1912).
(1, 2) -SPÅDOM. spådom om olycka. 3SAH 14: 107 (1853). De Geer Minn. 2: 32 (1892).
(1, 2) -SPÅENDE, p. adj. (i vitter stil) jfr -spådom. Förvägna, / Olycksspående mö. Phosph. 1812, s. 33.
(1, 2) -STIFTARE. (i skriftspr.) anstiftare av olycka l. olyckor. Lind (1738; under unglücksstiffter). Lysander Faust 73 (1875).
(1, 2) -STIFTERSKA. (i skriftspr.) jfr -stiftare. Adlerbeth HorOd. 53 (1817).
(1, 2) -STJÄRNA. [jfr t. unglücksstern] stjärna som (enl. astrologien) anses olycksbringande; äv. (i vitter stil) bildl. Jag märkte straxt min olycksstjerna vara upgången öfver mig (då min man sjuknade). Nordenflycht (SVS) 3: 215 (1745). Detta af erfarenheten bekräftade ord: ”.. under en olycksstjerna är denna menniska född”. Rogberg Pred. 2: 410 (1827). IllRelH 114 (1924). Östergren (1933).
(1, 2) -STORM. (olyck- 1672. olycks- 16721885) [jfr t. unglückssturm] storm som vållar olycka; särsk. (i sht i vitter stil, numera föga br.) bildl., om svåra, häftigt påkomna olyckor; svår olycka. Lucidor (SVS) 232 (1672). Huru lycklig är jag, at efter så många olycks stormar, som gådt öfver mitt hufvud, åter få se dig! Mörk Ad. 1: 179 (1743). Schulthess (1885).
(1) -STRID. (i vitter stil) olycklig strid. Lucidor (SVS) 279 (1672). Olycksstriden vid Cannae. Janzon Prop. 3: 9 (1911).
(1, 2) -STUND. (i sht i vitter stil) olycklig stund; jfr -dag 2. Lucidor (SVS) 185 (1672). Runeberg ESkr. 2: 175 (1834).
-STÄLLE.
1) (i vitter stil) till 1, 2: ställe som är hemsökt av olycka l. olyckor. Runeberg 5: 151 (1863).
2) till 2, = -plats. LdVBl. 1888, nr 83, s. 4.
(1, 2) -STÖT. (olyck- c. 1755. olycks- 17431872) särsk. (†) bildl., om (tillstötande) olycka; jfr -slag 2. Mörk Ad. 1: 104 (1743). SvTyHlex. (1851, 1872).
-SÄLL, se olycksäll.
(1) -TAL. (siffer)-tal som anses olycksbringande. Som bekant spelar talet 13 såsom olyckstal af gammalt en icke obetydlig roll. SvD 22/1 1899, Söndagsbil. s. 4.
(1, 2) -TECKEN. om olycksbådande himmelstecken l. järtecken; äv. bildl. Een Menniskia som blijr i Olyckstecknen födder, / Måst lifw' uti all Sorg. Lucidor (SVS) 338 (1673). De olyckstecken .., som efterföljde Cæsars död. Tegnér FilosEstetSkr. 283 (1808). Vissa olyckstecken på vår politiska himmel. Atterbom Minn. 609 (1819).
(1, 2) -TID. tid som är fylld av olycka l. olyckor, olycklig tid. Dalin Vitt. 3: 198 (1743). Under Fäderneslandets olyckstider, då Samhället hotades med föga mindre, än undergång. Schönberg Bref 3: 350 (1778). Snöfattiga vintrar .. äro .. olyckstider för de renägande lapparna. Ekman NorrlJakt 96 (1910).
(2) -TIDNING. (numera bl. arkaiserande) underrättelse om ngn olycka. Lagerbring 1Hist. 3: 390 (1776). Risberg Aisch. 23 (1890).
(2) -TILLBUD~20 l. ~02. om tillbud till ngn olycka. Lysander Cat. 32 (c. 1880). Ett olyckstillbud, som till en början såg mycket hotande ut, förekom i Lördags morse vid Åstorps jernvägsstation. LdVBl. 1888, nr 89, s. 3.
(1, 2) -TILLFÄLLE~020. (i skriftspr.) tillfälle då en olyckshändelse inträffar, olyckshändelse; förr äv. allmännare: olycklig tilldragelse. Oelreich 69 (1755). At alt hvad om midsommarsdagens firande, til en serskilt ihugkomst af ofvanberörde olyckstilfälle (dvs. dalupproret 1743), stadgadt är, må uphäfvas. PH 8: 66 (1765). Schoultz hustru hade vid olyckstillfället fått en spik genom ena benet. AB 1865, nr 31, s. 3. Östergren (1933).
(1, 2) -TILLFÄLLIGHET. (†) olyckshändelse. Wetterstedt ConvOrdb. 226 (1822). SFS 1836, nr 45, s. 1.
(1, 2) -TYDANDE, p. adj. (olyck- c. 17001735. olycke- c. 1700. olycks- c. 1700) (†) olycksbådande. Isogæus Segersk. 989 (c. 1700). Kling Spect. Kk 4 b (1735).
(1) -TÖRNE. (i vitter stil, numera knappast br.) om törne ss. symbol för olycka. Lucidor (SVS) 151 (1671). Nordenflycht QT 1746—47, s. 102.
(1, 2) -VARSEL. varsel om olycka. Hallström Skogsl. 45 (1904).
(1, 2) -VARSLANDE, p. adj. jfr -varsel. Quennerstedt OMagnus 14 (1899).
(1, 2) -VATTEN. (i bibelspr.) om olycksbringande vatten. 4Mos. 5: 24 (öv. 1855; äv. i Bib. 1917).
(1, 2) -VIND. (i vitter stil) om vind som bringar l. medför olycka; äv. bildl. Wexionius Sinn. 3: B 4 b (1684; bildl.). Jag vet icke hvilken olycksvind har fört hit Prinsen af Villa Ombrosa. Bremer GVerld. 2: 386 (1860).
(1, 2) -VÅDA, r. l. f. (†) om olycka som sker av våda; äv. om förödande eldsvåda. JGOxenstierna Dagb. 43 (1769). Vid 1723 års olycksvåda af åske-slag, blef .. (orgelvärket i Jakobs kyrka i Sthm) mycket skadadt. Hülphers Mus. 207 (1773).
(1) -VÄG. (i högre l. vitter stil) bildl., om väg som för till olycka. Nordenflycht Fruent. 42 (1761). Se till, om jag är stadd på en olycksväg. Psalt. 139: 24 (öv. 1878; äv. i Bib. 1917; Bib. 1541: på enom ondom wägh).
(1, 2) -ÅR. jfr -tid. 2RA 1: 298 (1723). Under olycksåret 1809. KrigVAH 1885, s. 115.
(1, 2) -ÄNGEL. (i bibelspr.) olycksbringande ängel; bildl. En hel skara af olycksänglar. Psalt. 78: 49 (öv. 1781; äv. i Bib. 1917).
(1) -ÖDE, n. olyckligt öde. 2RARP 15: 430 (1747). Konung Ludvic XVI:s olycksöden, som ådragit sig hela verldens upmärksamhet. EP 1792, nr 25, s. 1. 3SAH LIII. 2: 48 (1942).
(2) -ÖGONBLICK~102. det ögonblick då en olycka inträffar. Östergren (1933).
(1, 2) -ÖNSKNING. önskan om olycka; numera bl. ngn gg i pl. Swedberg Ps. 1694, 78: 2. Öfver ditt hufvud min sång här olycksönskningar hopat. Janzon Prop. 3: 81 (1911).
Spoiler title