SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORSAK ω3r~sa2k, förr äv. ORDSAK l. URSAK, r. l. f. (l. m.); best. -en (G1R 1: 231 (1524) osv.) ((†) -an VRP 1622, s. 452, Ekeblad Bref 2: 99 (1658); -ien SkrGbgJub. 6: 218 (1590), Därs. 310 (1593)); pl. -er (RA I. 1: 119 (1529) osv.) ((†) -ar HH 20: 297 (c. 1640), Swedberg Dödst. 608 (1711); -en RA II. 2: 104 (1617), Gustaf II Adolf 490 (1622); orsäcker BtFinlH 4: 178 (1563: orsecker)); förr äv. ORDSAKE l. URSAKA, f.
Ordformer
(or- (oor-) c. 1522 osv. ord- 15431810. ors- 15901593. ur- (vr-) 15241895. urd- 1714. åårr- 1550. -saach 1613. -saack 15281563. -sach 15281634. -sack c. 15221711. -sagh 15871588. -sak (-saak) 1524 osv. -sa(a)ka 15251526. -sake c. 1600. -sakien(n), sg. best. 15901593. -secker, pl. 1563. -skat 1708)
Etymologi
[y. fsv. ursak (i bet. 2); liksom d. årsag (ä. d. orsaghe) o. nor. årsak av mlt. orsake, motsv. mnl. orsake (holl. oorzaak), mht. o. t. ursache; av UR, prep. o. adv., o. SAK. — Jfr ORSAKA, v.1, ORSAKLIG, ävensom URSAKA, adj. o. v.2]
1) anledning l. grund till ovänskap l. tvist l. strid l. krig; numera bl. med mer l. mindre tydlig anslutning till 2; förr äv. i uttr. (ha(va) l. få) orsak emot ngn, (ha l. få) skäl att angripa l. komma åt ngn l. börja tvist l. krig med ngn, få orsak med ngn, få (l. skaffa sig) anledning l. skäl att komma i delo med ngn, hava l. få orsak till ngn, ha resp. få anledning l. skäl till ovänskap l. tvist med ngn, äv.: ha skäl att anklaga ngn. RA I. 1: 444 (1545). Szå warth Th[en]ne før(skriv)ne Myrdar[e] tilspordt, hwad orsaack han hade tiill qui[n]nona han myrde. 2SthmTb. 1: 172 (1546). G1R 21: 47 (1550: fåå .. åårrsaack til). HH XIII. 1: 152 (1564: orsack till them haffwe; i fråga om anklagelse). Giffwenndes tilkenne, att .. (storfursten) ingen orsaak haffuer emoott H. Ko. Mtt. SvTr. 4: 562 (1566). Trätekiär finner snart orsak. Grubb 822 (1665). Ulfwen får snart orsak medh Lambet, fast dhet än drucke nederst i bäcken. Dens. 831. Nordforss (1805). — jfr KRIGS-ORSAK.
2) allmännare, om sakförhållande l. tillstånd l. ting l. person o. d. ss. åstadkommande l. föranledande l. värkande ngt; i filosofiskt fackspr. med ngt växlande innebörd i olika filosofiska system; särsk. om ngt i tiden föregående som lagbundet o. nödvändigt värkar ngt i tiden efterföljande; äv. (utan tanke på lagbunden l. nödvändig relation till en värkan) om ngt som förmår l. är ägnat att förmå ngn till en handling l. ett beteende o. d.: skäl, anledning; bevekelsegrund, motiv; äv. pregnant: giltig l. rättmätig anledning; förr äv.: grund (se GRUND, sbst.1 III 3). Orsaken till, förr äv. av l. för ngt; förr äv. orsaker för och emot ngt, skäl för o. emot ngt. Orsaken till att (äv. att) l. [jfr b] varför han handlade så, var denna. Det är l. finns ingen orsak att klaga. G1R 1: 231 (1524). Laghen är goodh, oc är doch en vrsaak til mera synd. GlRom. 11: 15 (NT 1526). Orsaak nogh til Krijgh, när man måste wäria sigh. Grubb 652 (1665). HC11H 12: 116 (1697: af). Gyllenborg Bält 268 (1785: för och emot). Den stora grundsanningen om fullkomliga orsaken (la raison suffisante). De Rogier Euler 2: 238 (1787). Allt hvad som sker måste hafva sin orsak. Sprinchorn PedUtsk. 13 (i handl. fr. 1804). Döden skall någon orsak ha. Rhodin Ordspr. 45 (1807). HT 1918, s. 200 (1809: för). Grund och följd böra noga skiljas från orsak och verkan; de förra begreppen hafva afseende på tankarne och deras sammanhang; de sednare .. på yttre ting och händelser. Lindblom Log. 18 (1836). Det ofta hörda yttrandet, att små orsaker kunna föranleda stora verkningar. Borelius Metaf. 82 (1883). Larsson Faidon 16 (1912). — jfr BEVEKELSE-, BI-, BLINDHETS-, BRAND-, DEGENERATIONS-, DRIV-, DÖDS-, ELDS-, GLÄDJES-, GRUND-, HUVUD-, KRIGS-, MED-, MEDEL-, NULLITETS-, SJUKDOMS-, SKILSMÄSSO-, VÄRK-, VÄRLDS-, ÄND(E)-ORSAK m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i mlt. o. t.] i sådana uttr. som ha(va) l. l. finna orsak l. giva (förr äv. göra) ngn orsak till ngt l. ha(va) osv. orsak (att) l. till att göra ngt, ha l. få osv. (giltigt) skäl l. (rättmätig) anledning till ngt resp. att göra ngt; jfr k. G1R 2: 242 (1525). Ondskan gieer orsaak til goda stadgar. Grubb 618 (1665). SthmStadsord. 2: 83 (1693: ). Jag har min san ordsak at vara litet misslynt. Gyllenborg Sprätth. 52 (1737). Lenngren (SVS) 1: 89 (1777: giordt). Jag har full ordsak tro Dig vara min vän. HT 1919, s. 30 (1789). Vi talar ofta illa om Stockholm, och det kan vi ha orsak till. Wägner Norrt. 108 (1908).
b) i uttr. (ut)av, äv. (numera i sht ngt vard.) för (förr äv. genom) en så l. så beskaffad orsak l. den l. den orsaken (jfr l) l. så l. så beskaffade orsaker o. dyl. l. för en så l. så beskaffad orsaks (förr äv. orsak) l. den l. den orsakens osv. skull, för att beteckna grund(en) l. skäl(et) l. anledning(en) till ngt; jfr c. OPetri 1Post. 9 a (1528). At någon en öhrfijl .. bekommer, kan sachta bäras til för någon orsaak skull. Schroderus Comenius 670 (1639). Then för vanvett, slöseri, eller andra orsaker, ej kan vårda gods sitt; varde under förmyndare stäld. ÄB 19: 4 (Lag 1734). Sundelius NorrköpMinne 645 (1798: genom). (Han) kunde också av rätt små orsaker bliva häftig. Schillberg ApotMinn. 99 (1927). — särsk. [jfr ä. t. ursachshalber] (†) i uttr. för orsak(er) skull, av vissa (icke närmare angivna) grunder l. skäl l. anledningar. Att thu lather icke monge förstå ähnnu hwar wij stadde äre för ordsaker skull. G1R 18: 99 (1546). SkrGbgJub. 6: 273 (1592: för orsach skull). VDAkt. 1785, nr 88.
c) [jfr sådana (ä.) t. uttr. som aus ursache(n) dass l. weil, von der ursach dass, ursach halben dass o. d.] (†) i sådana konjunktionella uttr. som av orsak(en) att l. av orsak efter (äv., utan efterföljande konjunktion, av orsak) l. för orsaken att l. för av orsak det l. i orsaken att l. för orsaker skull att o. d., på grund av att, därför att, emedan, eftersom; jfr d. RARP 1: 34 (1627: för orsaker skulld att). Åbo Stifts Kyrckiowäsen är j bättre tillståndh än thet Careliske, af orsaken först att (osv.). HSH 31: 429 (1638). Ekeblad Bref 2: 99 (1658: för orsakan, att). Eders Hög Greffvelige Excellens haffver iagh inthet .. tilkänna giffvit, uthi vadh tilståndh Academiens bygningar .. nu äro, aff orsak iagh äj så offta törer E. H. Excellens medh så ringa saker besvära. Rudbeck Bref 28 (1663). Hwijtlöken planteras bequämligare än som såås, aff orsak, effter han treffeligh sigh förmerar på sina Kijlar. Salé 211 (1664). Cavallin Herdam. 5: 206 (i handl. fr. 1706: i orsaken at). KKD 3: 200 (1711: för af orsack det). Då jag i hast stannade, af orsak, att en hand lades på min axel. Trolle Sjöoff. 1: 27 (1869).
d) [jfr mlt. (der) orsake (dat), ä. t. (der) ursach(en) (dass)] (†) i uttr. orsaken (att), på grund av att, därför att, emedan; jfr c. BtFinlH 4: 366 (1568). Hans wederparther motthee komme her till stedis .. och suara förnemdhe Anders Jonss[o]nn i rette, orssakien ath suaranden måthe warah till stedis och suara kieranden, som lagh förmeller. SkrGbgJub. 6: 218 (1590). Därs. 310 (1593).
e) [jfr ä. t. ursach använt ss. prep.] (†) i uttr. för orsak av (ngt), på grund av (ngt); äv. [jfr d] i uttr. orsaken till (ngt), på grund av (ngt). SkrGbgJub. 6: 191 (1590: orssakienn till). Ekman Siönödzl. 527 (1680: för orsak aff).
f) i uttr. utan (minsta o. d.) orsak, förr äv. förutan alla orsaker l. utan fog och orsak skull, för att beteckna att ngt göres l. äger rum utan (minsta osv.) anledning l. utan (alla) giltiga l. rimliga skäl; stundom äv. i uttr. med orsak, förr äv. med största orsak, för att beteckna att ngt göres l. äger rum med fullt l. allt skäl. Han trakasserade honom ständigt utan minsta (l. ringaste) orsak. At tu haffuer blodh vthguttit vthan orsaak. 1Sam. 25: 31 (Bib. 1541). SkrGbgJub. 6: 28 (1587: wthann foogh och orsaak skwldh). Blygd och skam få alle the / Som tina tienare göra wee / Föruthan alla orsaker. Ps. 1594, s. V 4 b. Julie! jag dessa ömma tårar / Med största ordsak gjuta bör. Lenngren (SVS) 1: 150 (1776). Det är med orsak jag är ledsen på dig. Meurman (1847). 3SAH LV. 1: 224 (1944).
g) [jfr motsv. anv. i t.] i uttr. ingen orsak, ss. hövlighetsformel för att avböja en tacksägelse l. en ursäkt o. d.: för all del; jag ber. Strindberg Hafsb. 96 (1890). Häradshöfdingen. Tack för er predikan, herr kyrkoherde! Pastorn. Ingen orsak, häradshöfdingen. Dens. TrOtr. 4: 10 (1897). jfr: ”Ingen orsak” — sa' skräddaren, som tackade för trefligt sällskap. Holmström Sa' han 43 (1876).
h) övergående i bet.: upphov l. upprinnelse l. ursprung; särsk. om Gud ss. alltings yttersta grund (se GRUND, sbst.1 III 4); utom i filosofiskt fackspr. numera bl. mera tillf. (Han) bleff .. allom them som honom lydha, een orsaak til ewigh saligheet. Ebr. 5: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: upphovet). Vthi Gudz dens alrahögstes innerlige hiertelige åkallan, som är en kella och orsaach till all godh fredh och ordning. SvTr. V. 1: 213 (1613). Betraktas Gud såsom den yttersta grunden till de ändliga väsendenas Tillvaro .. så kallas han .. deras första Orsak (Ursak) — den yttersta grunden till deras Uppkomst. Boström Propæd. 53 (c. 1865). Norström RelTank. 3 (1912). — jfr VÄRLDS-ORSAK.
i) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) om ngt som ger möjlighet till ngt, medel. Truldom och bedrägerij äre en orsak ther at bekomma pänningar. Linc. G 1 a (1640).
j) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) övergående i bet.: händelse (som utgör anledning till l. medför ngt); ss. subj. vid sådana verb som tilldraga sig l. tillfalla. På samma dagh kom för rätta en Timerman Hanss Plejar benempnd, och belägrat Lasse Skinnares Hustrw wid nampn Kirstin Nilss dotter, Orsaken hafuer sig så först tildragit, at (osv.). BtSödKultH 12: 26 (1593). Därs. 47 (1595). Peringskiöld Hkr. 2: 85 (1697).
k) närmande sig l. övergående i bet.: förevändning l. svepskäl; äv. i sådana uttr. som l. finna l. söka (sig) orsak (för l. till ngt l. att göra ngt); jfr a, 4. Itt hielpereede och wrsak, ther the med beteckia theris girughett. G1R 6: 146 (1529); jfr 4. OxBr. 10: 143 (1639). Ondt får snart orsaak. Grubb 637 (1665); jfr: Dhen illa will giöra, han får snart orsaak. Dens. 88. Man finner snart orsak att fälla fett svin. Granlund Ordspr. (c. 1880). Människorna söka sig så underliga orsaker för sina fröjder och sorger. Sörman Aloë 160 (1931).
l) (ss. enkelt ord numera bl. mera tillf.) om grund l. skäl l. anledning som ligger i ngns avsikt l. syfte med ngt; stundom övergående i bet.: ändamål, syfte; äv. i uttr. för en så l. så beskaffad orsak l. för den l. den orsaken o. d. Arvidi A 7 b (1651). Böra inga flera .. stycken sitta .. (i maskinen) än auctoren kan demonstrera til hvad ända och orsak de äro ditsatte. Polhem Invent. 4 (1729). Han ärnar köpa sig en egendom i Skåne, och för den orsaken har han rest dit. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). — jfr ÄNDAMÅLS-, ÄND(E)-ORSAK.
3) [specialanv. av 2] (†) skuld; förvållande; fel (se d. o. 5); förskyllan; äv. om ngt som ngn har skulden för; äv. i uttr. för ingenderas orsak, utan någonderas förskyllan. Båda måste där lifwet låta, / Dock för ingenderas ordsake. Carl IX Rimchr. 26 (c. 1600). Den ena konan, som större orsach på sig hadhe (i fråga om tjuvnad), det ena örat miste. BtÅboH I. 6: 160 (1634). Orsaken til at Rysserna så myckit förachtade Demetrij son, gaff Zaruski heelt och hållit på Lepun. Widekindi KrijgH 356 (1671). Som .. (författaren) icke sjelf (i fråga om korrekturläsning) kunnat bevaka sin rätt; så böra väl icke .. tryckfelen anses såsom hans ordsak. LdVBl. 1810, nr 27, Bih. s. 2. — särsk. [jfr motsv. anv. i sv. dial.; möjl. delvis utgående från ORSAKER, adj. (se URSAKA, adj.)] i utvidgad anv. i uttr. vara orsak l. orsaken (ut)i ngt l. vara orsaker till ngt, vara skuld l. skyldig till ngt. VRP 1622, s. 452 (: wara orsackan wti). (De) frjiade huar andra ehuru wäll dee ähre orsaker oh Skÿldig där till (dvs. till stölden). EkenäsDomb. 1: 47 (1639). Barnet war dödhfödt och hon är inthet orsaak i dhes dödh. VRP 1687, s. 304.
4) [i denna bet., som äv. anträffats hos fd. orsagh(e) o. ä. d. orsag(e), men som saknas i t., kan ordet möjl. vara inhemskt (bildat till URSAKA, adj. o. v.2; jfr URSÄKT), men snarast ligger äv. här det mlt. ordet till grund, varvid betydelsen uppkommit gm anslutning till URSAKA, adj. o. v.2, till vilka ord anslutning kunnat äga rum äv. i andra användningar (jfr fsv. ursakan, urskuldande, skäl som anföres till försvar, skäl, orsak)] (†) om ngt som urskuldar ngn l. ngns handlingar l. som andrages till försvar för o. urskuldande av ett sakförhållande l. ngns handlingssätt o. d.; skäl som ådagalägger ngns oskuld l. oförvitlighet l. som anföres för att fria ngn från skuld; urskuldande; ursäkt; särsk. i uttr. göra sin l. ngns orsak, förklara sig resp. ngn oskyldig. HSH 2: 7 (c. 1522: giöra sijne orsack). Nw haffua the ingen vrsak för theres synd. Joh. 15: 22 (NT 1526). The giorde alle hans vrsak, ath han ingen iordh olagelige haffuer footh (dvs. fått). BtFinlH 3: 59 (1536). The andre .. gåffue för orsagh, att the inthe wisthe wtåff konungens mandatt eller förbut. SkrGbgJub. 6: 15 (1587). Spegel 385 (1712).
Ssgr (till 2): ORSAKS-BEGREPP. i sht filos. jfr begrepp 5 b. 2NF 17: 1119 (1912).
-BESTÄMD, p. adj. jfr bestämma, v.1 6 a, b. Thyrén StrafflRef. 1: 38 (1910).
Avledn.: orsaksbestämdhet, r. l. f. Norström NatFrih. 113 (1895).
-BESTÄMNING. (mera tillf.)
1) i sht filos. motsv. bestämning 7, 7 a α. Larsson Kunsk. 23 (1909).
2) språkv. konkretare, motsv. bestämning 8 slutet. Pipon SvSpr. 26 (1878).
-BISATS~02, äv. ~20. språkv. kausal bisats. Bjursten SvSpr. 3: 13 (1864).
-FÖLJD, r. l. f. [jfr t. ursachenfolge] i sht filos. förhållandet att ngt följer l. härflyter av ngt annat ss. orsak; raden av de olika leden i ett orsakssammanhang. Larsson Kunsk. 101 (1909). NDA 1913, nr 85, s. 1. Förväxling af tidsföljd med orsaksföljd. 2NF 35: 936 (1923).
-FÖRHÅLLANDE, n. förhållandet att ngt är orsak till ngt annat ss. värkan; kausalitet(sförhållande); orsakssammanhang. Rydberg Magi 75 (1865). Hellström Malmros 242 (1931).
-FÖRKLARING. [jfr t. ursacherklärung] uppvisande l. klarläggande av ngts orsak(er). Larsson Kunsk. 23 (1909).
-FÖRLOPP. om ngts förlopp (se för-lopp, sbst.2 2) med avs. på orsakssammanhanget. Göransson UndersRel. II. 2: 33 (1906).
-KATEGORI(EN). filos. kausalitetens kategori (se d. o. 2). Schéele Själsl. 298 (1895).
-KEDJA, r. l. f. [jfr t. ursachenkette] kedja (se kedja, sbst. 3 c β) av orsaker o. värkningar, kausalitetskedja. Rydberg Magi 75 (1865).
-KOMPLEX, n. l. r. l. m. [jfr t. ursachenkomplex] komplex (se komplex, sbst. 2) av orsaker. Fennia XXXIX. 5: 6 (1918).
-LAG, r. l. f. l. m.
1) i sht filos. i sg., vanl. sg. best.: kausalitetslag(en). Rydberg Dikt. 2: 37 (1891).
2) (mera tillf.) i fråga om visst fenomen o. d.: lag (se lag, sbst.1 5) som uttrycker ett bestämt orsakssammanhang. 2NF 7: 1485 (1907).
-LÖS. [jfr t. ursachlos] (i sht i skriftspr.) som är utan orsak; som saknar (giltigt l. rimligt) skäl. Orsakslös oro. PoetK 1819, 2: 7. Någonting .. orsakslöst såsom grund till allt det betingade. NF 8: 1429 (1884).
Avledn.: orsakslöshet, r. l. f. [jfr t. ursachlosigkeit] (i sht i skriftspr.) HågkLivsintr. 2: 112 (1922).
-MOMENT. (med prägel av fackspr.) jfr moment 1. Ilmoni Sjukd. 1: 167 (1846).
-MÄSSIG. [jfr t. ursachmässig] (i sht i skriftspr.) som har avseende på orsak(er); orsaklig, kausal. NDA(A) 1933, nr 4, s. 4.
-PARTIKEL. (†) språkv. om konjunktion l. konjunktionellt adverb som anger l. hänvisar på ett orsakssammanhang (t. ex. kausal konjunktion l. konklusivt adverb). Almqvist GrSpr. 206 (1837). Bjursten SvSpr. 3: 4 (1864).
-RÄCKA, r. l. f. jfr -kedja. FoF 1924, s. 4.
-SAMBAND~02, äv. ~20. = -sammanhang. BotN 1889, s. 225.
-SAMMANHANG~102, äv. ~200. (sådant) sammanhang (som existerar) mellan orsak o. värkan, kausalsammanhang. Verd. 1883, s. 225. — —
-SATS. språkv. = -bisats.
-SERIE. jfr -kedja. Rydberg Magi 76 (1865).
-SYSTEM. i sht filos. system av orsaker o. värkningar (jfr -kedja); förr äv. om filosofiskt system som bygger på l. framhåller (visst slag av) orsakssammanhang. De Rogier Euler 1: XIII (1786; om filosofiskt system). Larsson Spinoza 289 (1931).
Spoiler title
Spoiler content