SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1953  
PIANIST pi1anis4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. pianist, fr. pianiste, it. pianista; till PIANO, sbst.1]
pianospelare; särsk. om yrkesmusiker som ger konserter o. d. på piano. Pfeiffer (1837). Lundberg-Nyblom Fyrisån 142 (1931). — särsk. [urspr. syftande på anekdoten om en konsert i Vilda västern, då på estraden anbragts ett plakat med liknande text; jfr Holm 4BevO 283 (1951)] i det bildl. uttr. skjut inte på pianisten (han gör så gott han kan) o. d., särsk.: kritisera l. angrip honom inte alltför hårt l. obarmhärtigt l. orättvist. Östergren (1934). Falk Kavalj. 112 (1937). Ferlin Goggl. 21 (1938).
Ssgr: PIANIST-HAND. (tillf.) Öberg Makt. 1: 18 (1906).
-UTBILDNING~020. Östergren (1934).
Avledn.: PIANISTINNA, f. [jfr d. pianistinde, nor. pianistinne, t. pianistin] (†) kvinnlig pianist. SthmFig. 1845, s. 104. ÖresundP 1848, nr 4, s. 1.
PIANISTISK, adj. mus. som har avseende på pianospel; utmärkande för pianots klangförhållanden l. för konstnärligt pianospel; pianist-, piano-. Wegelius MusH 493 (1893). (Hennes) solida pianistiska egenskaper .. gjorde sig synnerligen fördelaktigt gällande. GHT 1897, nr 39 A, s. 3. En betydande pianistisk talang. PT 1897, nr 130 A, s. 3. ÅbSvUndH LIX. 2: 76 (1940). särsk. om komposition: anpassad l. formad efter pianots speciella krav o. tekniska möjligheter; som lämpar sig för pianospel. SD 1896, nr 442 B, s. 1. Kompositionen är pianistisk i hög grad. SD(L) 1905, nr 54, s. 8. (Jeanson o.) Rabe 2: 132 (1931).
PIANISTSKA, f. (†) kvinnlig pianist. Forsell Sällsk. 27 (1842).
Spoiler title