SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RULTIG rul3tig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) rulto(gär), som går rullande, nor. rulten, tjock o. rund; avledn. av (RULT l.) RULTA, sbst., l. RULTA, v.]
(vard.) tjock l. knubbig (o. tung l. klumpig l. ovig l. vaggande i sina rörelser); som (på grund av fetma l. alltför tjock klädsel o. d., äv. hälta) går l. rör sig rultande; klumpig l. otymplig l. ovig; dels om person l. djur (l. om ngns kropp l. om kroppsdel o. d.), dels i utvidgad anv., om korpulens o. d.: som innebär l. utmärkes av klumpighet l. ovighet l. rultande; äv. mer l. mindre bildl., om föremål (t. ex. flaska): kort o. tjock l. rund till formen. En rultig gumma som höll ett annat fruntimmer under armen. Cederborgh OT 1: 37 (1814; uppl. 1810: halt). Hon var liten då ..; hvarken gosse eller flicka, bara en rultig unge. Benedictsson Ber. 231 (1888). De rultiga, kortbenade svinen. SD 1898, nr 104, s. 3. En liten rultig åtting med äkta Munk. SvD(A) 1924, nr 107, s. 9. De dansande vintramparnas rultiga korpulens. Form 1940, s. 208. Hennes rultiga kropp. Karlzén BlåNov. 209 (1951). Ibland var hon så rultig av kläder att det var svårt att gå. Carlsson Hel 25 (1953). — jfr TRIND-RULTIG. — särsk. (numera bl. tillf.) ss. adv., i uttr. stå rultigt, stå ostadigt l. vaggande; jfr RULTA, v. 2. Gubbar af flädermärg .. stå alltid litet rultigt och vaggande. Wetterbergh GNord 138 (1862).
Avledn.: RULTIGHET, r. l. f. (vard., mera tillf.) Östergren (1936).
Spoiler title
Spoiler content