SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2008  
TRULS trul4s, r.; best. -en; pl. trulsar; förr äv. TRULSER, m. ⁄ ⁄ig.; best. -ern; pl. (se ovan).
Ordformer
(truls (-ll-) 1839 osv. trulser 18911915)
Etymologi
[sv. dial. trulls; jfr nor. dial. truls, tölp; vbalsbst. till TRULSA, v.; till ngn del sannol. oeg. anv. av namnet TRULS (jfr JÖNS); med avs. på formen trulser jfr SLARVER m. fl. — Jfr TRULSIG]
1) (numera bl. mera tillf., vard.) tjock o. klumpig person; äv.: drummel l. tölp l. luns (se LUNS, sbst.1 2); äv. ss. tilltal. Bremer Hem. 2: 214 (1839). Hon kände sig som en klumpig unge på barnbjudning, en truls, som förgäves prålar med sin tokroliga trulsighet för att på något sätt fängsla kamraternas intresse. Bergman LBrenn. 199 (1928). Nationell hyfsning borde ingå i skolundervisningen så att man slipper se dessa bedrövliga scener. Under tiden få de, som ha bättre förstånd söka lära trulsarna hur de skola bära sig åt (i vördnaden för den sv. flaggan). SvD(B) 12 ⁄ 6 1943, s. 5.
2) (numera mindre br.) om håruppsättning o. d. bestående av hopvirat hår fäst i nacken l. vid öronen ss. valk; jfr TRUDELUTT 2. Håret är omsorgsfullt benadt midt i pannan och hårdt åtdraget med en liten truls i nacken. Dahllöf Brudkr. 6 (1910). Trulsarna vid öronen. Cederschiöld Artist. 39 (1915). Hennes hår var upplagt till en truls i nacken, hennes ögon var små och kisande. Mattson Briggen 94 (1955). SvOrdb. (1986). jfr: De krusiga, kortväxta hårtrulsarna. Melander Långtur 139 (1896).
Avledn.: TRULSA, f. [jfr sv. dial. trulsa] (numera bl. mera tillf., vard.) till 1: knubbig flicka l. kvinna, rulta, tulta. Björkman (1889). Liten barbent trulsa. Heidenstam Alienus 3: 82 (1892). Vi var små trulsor, som drömde om skönhet och elegans. Idun 1938, nr 6, s. 15.
Spoiler title