publicerad: 2015
konsonant
1kon·son·ant
[‑an´t]
substantiv
~en ~er • en huvudtyp av språkljud som normalt inte själva kan bilda stavelser: vokaler och konsonanter – Alla sammansättn. med konsonant- hör till 1konsonant.
| Singular | |
|---|---|
| en konsonant | obestämd form |
| en konsonants | obestämd form genitiv |
| konsonanten | bestämd form |
| konsonantens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| konsonanter | obestämd form |
| konsonanters | obestämd form genitiv |
| konsonanterna | bestämd form |
| konsonanternas | bestämd form genitiv |
2kon·son·ant
[‑an´t]
adjektiv; n. ~, ~a • ⟨mus.⟩ samklingande, samljudande: konsonanta toner
| Positiv | |
|---|---|
| en konsonant + substantiv | |
| ett konsonant + substantiv | |
| den/det/de konsonanta + substantiv |


