publicerad: 2015
mandatärmakt
mand·at·är|makt
[‑ä`r‑]
substantiv
~en ~er • till mandat 2 och makt 2
| Singular | |
|---|---|
| en mandatärmakt | obestämd form |
| en mandatärmakts | obestämd form genitiv |
| mandatärmakten | bestämd form |
| mandatärmaktens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| mandatärmakter | obestämd form |
| mandatärmakters | obestämd form genitiv |
| mandatärmakterna | bestämd form |
| mandatärmakternas | bestämd form genitiv |


