publicerad: 2015
balansgång
bal·ans|gång
substantiv
~en • äv. bildl. manövrerande i känslig situation
| Singular | |
|---|---|
| en balansgång | obestämd form |
| en balansgångs | obestämd form genitiv |
| balansgången | bestämd form |
| balansgångens | bestämd form genitiv |


