publicerad: 2015
erövra
er·övra
[e`r‑ el. ä`r‑]
verb
~de ~t • ta i besittning med våld
| Finita former | |
|---|---|
| erövrar | presens aktiv |
| erövras | presens passiv |
| erövrade | preteritum aktiv |
| erövrades | preteritum passiv |
| erövra | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att erövra | infinitiv aktiv |
| att erövras | infinitiv passiv |
| har/hade erövrat | supinum aktiv |
| har/hade erövrats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| erövrande | |
| Perfekt particip | |
| en erövrad + substantiv | |
| ett erövrat + substantiv | |
| den/det/de erövrade + substantiv | |
erövra åter
• erövra ngt åter el. vanl. återerövra ngtInfinita former att erövra åter infinitiv aktiv Presens particip återerövrande Perfekt particip en återerövrad + substantiv ett återerövrat + substantiv den/det/de återerövrade + substantiv


