publicerad: 2015
rimmare
rimm·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. rimmarna • till rimma 1
Singular | |
---|---|
en rimmare | obestämd form |
en rimmares | obestämd form genitiv |
rimmaren | bestämd form |
rimmarens | bestämd form genitiv |
Plural | |
rimmare | obestämd form |
rimmares | obestämd form genitiv |
rimmarna | bestämd form |
rimmarnas | bestämd form genitiv |