publicerad: 2015
rygg
rygg
substantiv
~en ~ar 1 ett kroppsparti; äv. bildl.; hålla (ngn) bakom ryggen skydda; stödja2 långsträckt del; bokrygg – Nästan alla sammansättn. med rygg- hör till rygg 1.
Singular | |
---|---|
en rygg | obestämd form |
en ryggs | obestämd form genitiv |
ryggen | bestämd form |
ryggens | bestämd form genitiv |
Plural | |
ryggar | obestämd form |
ryggars | obestämd form genitiv |
ryggarna | bestämd form |
ryggarnas | bestämd form genitiv |