publicerad: 2015
vika
2vika
verb
vek, vikt el. vikit, vikt n. vikt, pres. viker 1 böja ngt mjukt ca ett halvt varv över en kant: vika servetter2 ändra rörelseriktning: vika åt sidan3 dra sig tillbaka, ge upp: han vek inte en tum från sin övertygelse4 reservera: hon vek hela fredagen för mötet – De flesta sammansättn. med vik- hör till 2vika 1.
Finita former | |
---|---|
viker | presens aktiv |
viks (vikes) | presens passiv |
vek | preteritum aktiv |
veks | preteritum passiv |
vik | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att vika | infinitiv aktiv |
att vikas | infinitiv passiv |
har/hade vikt (vikit) | supinum aktiv |
har/hade vikts (vikits) | supinum passiv |
Presens particip | |
vikande | |
Perfekt particip | |
en vikt + substantiv | |
ett vikt + substantiv | |
den/det/de vikta + substantiv |
vika av
• vika av el. avvika från rätta kursen äv. bildl.Infinita former att vika av infinitiv aktiv Presens particip avvikande Perfekt particip en avvikt + substantiv ett avvikt + substantiv den/det/de avvikta + substantiv
vika ner sig
• ⟨vard.⟩ ge uppInfinita former att vika ner sig infinitiv aktiv
vika sig
1 vika kroppen, böja sig: de vek sig dubbla av skratt2 ⟨vard.⟩ ge uppOrdform(er) vika sig
vika ut sig
• ⟨vard.⟩ visa sig nästan naken på bild; berätta öppet om sitt privatlivInfinita former att vika ut sig infinitiv aktiv