publicerad: 2021  
besvikelse besvikelsen besvikelser
be·svik·els·en
substantiv
besvi´kelse
känsla som upp­står av svikna förhoppningar
besvikelse (någon/något)
besvikelse (någon)
besvikelse (något)
besvikelse (över något/att+verb/sats)
besvikelse (över något)
besvikelse (över sats)
besvikelse (över att+verb)
stor besvikelse; djup besvikelse; känna besvikelse; hon grät av besvikelse efter det miss­lyckade åket; de hade svårt att dölja sin besvikelse över resultatet
äv. om den el. det som vållar känslan
den berömda sångerskan blev en besvikelse för publiken
belagt sedan 1883; till äldre sv. besvika, av lågtyska beswiken 'vilse­leda; gäcka'; jfr ur­sprung till svika