publicerad: 2021  
1bita bet bitit biten bitna, presens biter
verb
bi`ta
1 ibland med partikelnihop, samman trycka samman tänderna kring (del av) något el. någon, vanligen i försvars- el. anfalls­syfte el. för att av­skilja t.ex. ett stycke föda
bitning
någon biter (någon/något)
någon biter (någon)
någon biter (något)
djur biter någon/djur
djur biter djur
djur biter någon
någon biter (på/i något)
någon biter (i något)
någon biter (något)
någon biter (ihop/samman) (något)
någon biter (ihop) (något)
någon biter (samman) (något)
bita på naglarna; bita ihop tänderna; han bet en bit av smör­gåsen; han blev biten i foten av en hugg­orm
ibland med ton­vikt på resultatet med partikel, t.ex.ihjäl, sönder
hunden bet ihjäl fågeln; barnet hade bitit sönder nappen
bita i gräset se gräs
bita ihop tänderna se tand
bita sig i läppen se läpp
bita sig i tungan se tunga
bita sig (själv) i svansen se svans
bita sig (själv) i tummen se tumme
få bita i det sura äpplet se äpple
något att bita i en svår upp­giftmed rollen som Isolde har hon verkligen fått något att bita i
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska bita; gemensamt germanskt ord av indoeur. urspr.
2 (kunna) göra på­taglig verkan på någon el. något
något biter (någon/något)
något biter (någon)
något biter (något)
något biter (i något)
den gamla kniven biter dåligt; kölden biter i an­siktet; färgen biter inte på den här sortens tyg; den svenske tung­viktarens höger brukade bita bra
äv. i fråga om psykisk verkan
fina an­tydningar biter inte på honom
belagt sedan förra hälften av 1300-talet Uplands-Lagen
bitabitande, bett
2bita bitade bitat
verb
bi`ta
mindre brukligt dela i bitar
bita något
belagt sedan 1953
bitabitande, bitning