publicerad: 2021  
1böna bönan bönor
bön·an
substantiv
bö`na
1 typ av ärt­växt med (stora) ovala frön med en liten in­buktning, ut­vecklade i tämligen rak balja vanligen ätliga; särsk. om (en mängd sorter av) den odlade träd­gårds­bönan
JFR ärt
bondböna; brytböna; vaxböna
på koloni­lotten odlar de bl.a. potatis, majs och bönor
○ äv. om frö el. balja av bön­växt
JFR ärta
torkade bönor; vita bönor i tomat­sås; bruna bönor med fläsk
○ äv. om liknande frön, sär­skilt från kaffe­busken
kaffeböna
hon rostade bönorna och malde dem
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska böna; gemensamt germanskt ord med outrett ur­sprung
2 var­dagligt; något ålderdomligt (yngre) kvinna
JFR 2kis
en böna från Söder
belagt sedan 1867; jfr den bildliga bet. av ärta, se ur­sprung till ärtig; trol. finns betydelsen 'liten och nätt' involverad
2böna bönade bönat
verb
bö`na
● i vissa ut­tryck en­träget och öd­mjukt begära något
SE bön 1 SYN. bönfalla
någon bönar (om något/att+verb/sats)
någon bönar (om något)
någon bönar (om sats)
någon bönar (om att+verb)
någon bönar för någon/något
någon bönar för någon
någon bönar för något
böna om hjälp; böna för sitt liv; han bönade och bad att få komma till­baka till henne
belagt sedan 1561; till bön
bönabönande, bön