publicerad: 2021  
fullkomlig full­komligt full­komliga
full|­kom·lig
adjektiv
full`komlig
1 ofta i religiösa samman­hang vanligen predikativt som har en­bart goda egenskaper
JFR felfri, fulländad
Bibelns ord lyder "ingen är full­komlig ut­om Gud all­ena"
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska fulkomliker, till fulkoma 'göra färdig'
2 som i högsta möjliga grad har en viss egenskap el. är av viss typ
JFR fullständig
full­komlig tystnad rådde; han är en full­komlig idiot; han är en full­komlig främling för oss
○ äv. all­mänt förstärkande (i adverbiell an­vändning)
hon är full­komligt förtjusande
belagt sedan 1401 öppet brev utfärdat av Bengt Kare och hustru om tomtförsäljning i Arboga (Svenskt Diplomatarium)