publicerad: 2021  
kränga krängde krängt, presens kränger
verb
kräng`a
1 ibland med partikelnöver luta åt ena sidan särsk. om far­tyg; i fråga om rörelse el. position
JFR 1gunga 1
något kränger (över)
båten krängde över åt sidan i den styva brisen
○ äv. om annat fortskaffnings­medel luta än åt den ena och än åt den andra sidan
vagnen krängde i de ojämna hjul­spåren
belagt sedan 1740; jfr fornsvenska krängia 'rycka, dra'; nära besläktat med 1kring!!, kringla, krångla; som sjöterm av lågtyska, nederländska krengen 'rulla; kränga'
2 ibland med partikelnöver få att luta åt ena sidan särsk. med av­seende på fortskaffnings­medel
någon/något kränger (över) något
någon kränger (över) något
något kränger (över) något
någon/något kränger (någonstans)
någon kränger (någonstans)
något kränger (någonstans)
piloten krängde (över) planet
belagt sedan ca 1695
3 ofta med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.av, på dra (klädes­plagg eller dylikt) med vickande rörelser över något
någon kränger något (någonstans)
någon kränger av/på (någon) något
någon kränger av (någon) något
någon kränger på (någon) något
kränga tröjan över huvudet; hon krängde av honom tröjan; han krängde på sig rygg­säcken; han krängde på packningen på vatten­kranen; hon krängde däcken på fälgarna
○ spec. vända (något) ut och in så att ut­sida blir in­sida
någon kränger något
kränga en strumpa
belagt sedan 1780
4 var­dagligt, något ned­sättande sälja till­fälligt el. i mindre skala
någon kränger något
han krängde akvareller på ute­serveringarna i Paris
belagt sedan 1910
krängakrängande, krängning
kränga sig