publicerad: 2021  
1kull kullen kullar
kull·en
substantiv
● grupp djur­ungar som är födda (eller kläckta) på samma gång och har samma mor och far
andkull; kycklingkull
en kull (några) en kull (av några)
en kull valpar; vild­svins­honan vaktade sin kull
○ ibland äv. om syskonskara
syskonkull
○ äv. grupp människor som fötts ungefär sam­tidigt eller sam­tidigt examinerats från en skola eller kurs
barnkull; studentkull; årskull
den första kullen elever ut­examinerades från skolan 2002; 1940-talets stora kullar
belagt sedan 1461 (Arfstvisten 1451–1480); fornsvenska kulder; nord. ord av om­diskuterat urspr.
2kull ingen böjning
substantiv
● en grupp­lek där en del­tagare ska försöka röra lätt vid någon av de andra sam­tidigt som han/hon säger "kull"
SYN. jage, 2sista
leka kull
○ äv. som före­skrivet ut­rop i denna lek (jfr ovan)
belagt sedan 1878
3kull
adverb
● vanligen i sammansättn. (hastigt) ner på marken eller golvet
JFR omkull
kullblåst; kullfallen; kullvräkt; kullvält
○ äv. abstrakt
kullkasta
belagt sedan 1470-talet (Gamla eller Eriks-Krönikan); fornsvenska om kul, till kulder 'topp; hjässa; huvud'; jfr ur­sprung till omkull