SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
förlå´ta verb förlät förlåtit förlåten förlåtna, pres. förlåter för·låt·erofta imper. upp­höra att känna bitterhet mot (ngn) eller kräva gott­görelse för ngn liden o­förrätt; ofta med ton­vikt på att den för­fördelade säger ”Jag för­låter dig” e.d. komm.JFRcohyponymtillgecohyponymursäkta ett svek som vi aldrig kan förlåta honomsäg nu ”förlåt” till far­mor!äv. försvagatdu får förlåta att jag glömde ringaäv. i rena artighets­fraserförlåt, kan jag få tala med Lenaförlåt, jag hörde inteförlåta ngn (ngt/SATS), förlåta ngn (för ngt/SATS)sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. forlata ’lämna; över­ge; släppa efter; förlåta’; av lågty. vorlaten, urspr. ’låta fara; lämna i­från sig’ Subst.:vbid1-162958förlåtande; förlåtelse Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.Bibel 2000, Matteus 6:12 (ur Fader vår) I Luciasången står det: ”Kring jord som sol’n förlät skuggorna ruva.” Detta handlar inte om förlåtelse utan innebär, att solen övergav jorden så att skuggorna ruvar. Ordet förlät används här i en numera obruklig betydelse.