publicerad: 2021
1ort
orten orter
ort·en
substantiv
1
begränsat, (tämligen) tättbebyggt område av inte obetydlig storlek vanligen med affärer och vissa samhälleliga serviceinrättningar
ortens huvudgata; hon är från en ort i Mellansverige
○
äv.
(administrativt) enhetlig trakt eller omgivande område
landsort; uppväxtort
ortens kyrka; företaget tänker rekrytera folk på orten
○
äv. om plats i allmänhet
hon befinner sig på okänd ort; kungen har semester på hemlig ort
○
äv.
plats som på något sätt skiljer ut sig från omgivningen och därigenom ofta fått ett särsk. namn
kultort; observationsort; växtort
○
äv.
vardagligt
i best. form
socioekonomiskt utsatt (höghus)område
JFR
förort
ortenskola
hon är uppvuxen i orten
på högsta ort
i den mest inflytelserika gruppenstrejken avbröts efter överläggningar på högsta ort
på ort och ställe
på den exakta platsen (för viss begivenhet)hon har varit på ort och ställe och gjort studier för romanen
belagt sedan 1524;
av lågtyska ort, tyska Ort 'ställe; hörn; vinkel'; besläktat med
udd
2
punkt på jordytan som är angiven med hjälp av dess geografiska längd och bredd
JFR
position 1
ortlinje; ortsbestämning
(på) en ort
○
äv. om en himlakropps läge på himlen, angiven med hjälp av astronomiska koordinater
belagt sedan 1900
3
vågrät gruvgång
JFR
gruvschakt
vertikala orter förbinder olika nivåer i gruvan; horisontella orter utgör transportvägar mellan brytningsrum, schakt m.m.
belagt sedan 1607