SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1geme´n adjektiv ~t ge·men1i vissa ut­tryck vanlig särsk. om folk i all­mänhet ngt åld.admin.komm.JFRcohyponymmenig 1 ibl. äv. om person i hög social ställningvänlig och kamratlig i um­gänge med enkelt folk ibl. dock på ett ned­låtande sätt patron gjorde sig gemenom professorskan ville vara så gemengemene manse1man 4 sedan 1620av lågty. gemen ’gemensam; all­män, vanlig; ned­låtande’; besl. med lat. commu´nis, se kommun; jfr allmän 2elak på ett simpelt sätt admin.psykol.JFRcohyponyminfamcohyponymlumpencohyponymperfidcohyponymnedrig en ond och gemen människaäv. om handling e.d.en gemen komplotten gemen lögnäv. all­mänt förstärkande i adverbiell an­vändningen gement rolig filmgemen (mot ngn)sedan 16143som in­går i det alfabet som an­vänds för den o­jämförligt största delen av normal text med delvis annat ut­förande än de urspr. ”stora” bok­stäverna bok.språkvet.JFRcohyponym2versal ett gement g av­viker ganska mycket från versalen Ggemena eller ”små” bok­stäversedan 1850
2geme´n substantiv, ingen böjning ge·menall­mänhet särsk. med ton­vikt på vanlighet samh.folk i gemensedan 1593se 1gemen
3geme´n substantiv ~en ~er ge·men·engemen (tryck)bokstav litt.vet.språkvet.JFRcohyponym1versal sedan 1924Jämför stilruta för 2versal.