publicerad: 2021  
1skrika skrikan skrikor
skrik·an
substantiv
skri`ka
● lav­skrika eller nöt­skrika
mager som en skrika se mager
belagt sedan 1492 (Prosadikter från Sveriges medeltid); fornsvenska skrika; jfr ur­sprung till 2skrika
2skrika skrek skrikit, presens skriker
verb
skri`ka
● ibland med partikelntill ge ifrån sig skrik på grund av smärta, skräck eller dylikt
JFR ropa, ryta, vråla
någon skriker (efter/åt någon/något)
någon skriker (efter någon)
någon skriker (efter något)
någon skriker (åt någon)
någon skriker (åt något)
någon skriker (något/sats)
någon skriker (något)
någon skriker (sats)
någon skriker (till)
skrika på hjälp; hon skrek högt av smärta; babyn skrek hela natten; hon skrek till när hon fick syn på ormen
○ äv. tala med hög röst
hon skrek genom fönstret att mid­dagen var klar; far­mor hör så dåligt att man all­tid måste skrika i telefonen
○ äv. i fråga om liknande djur­läte
djur skriker
skrikande kajor
○ äv. bildligt
något skriker
han var så hungrig att det skrek i magen; bromsarna skrek och två svarta hjul­spår bildades bak­om bilen
○ spec. i ut­tryck för trängande behov
något skriker (efter något)
huset skrek efter en renovering
skrika som en stucken gris skrika högthan hade fruktans­värt ont och skrek som en stucken gris
belagt sedan 1590; nord. ord av ljud­härmande urspr.; jfr ur­sprung till skria, skrocka
skrikaskrikande, skrik