publicerad: 2021  
skylla skyllde skyllt, presens skyller
verb
skyll`a
● ge (någon/något) skulden (för något) för att ur­säkta sig själv
någon skyller (något) på någon/något/sats
någon skyller (något) på någon
någon skyller (något) på något
någon skyller (något) på sats
de båda kritiserade myndigheterna skyllde på var­andra
○ äv. något ut­vidgat beskylla
någon skyller någon (för någon/något/att+verb)
någon skyller någon (för någon)
någon skyller någon (för något)
någon skyller någon (för att+verb)
hon skylldes för att ha nazist­sympatier
○ äv. utan inne­börd av an­klagelse
han skyllde på läxor och lämnade mat­bordet så snabbt som möjligt; hon skyllde på huvud­värk och följde inte med
få skylla sig själv se själv
belagt sedan slutet av 1300-talet (Klosterläsning); fornsvenska skylda 'beskylla; tvinga; göra sig skyldig (till)'; bildn. till skuld; jfr ur­sprung till beskylla; förskylla, 3skola 1
skyllaskyllande
skylla ifrån sig