publicerad: 2021  
1torva torvan torvor
torv·an
substantiv
[tår`va]
● av­skuret stycke gräsbevuxen jord
○ äv. ut­vidgat om (egen) jord el. om mindre jord­bruk
kärleken till den egna torvan
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska torva; till torv
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven. Johan Ludvig Runeberg, Sven Duva (i Fänrik Ståls sägner I, 1848)
2torva torvade torvat
torv·ar
verb
[tår`va]
● vanligen med partikelntill slå (till) någon
torva (till) någon
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska tyrva 'täcka med torv; kasta torv på; kasta sten på'; till torv