publicerad: 2021  
vett vettet
vett·et
substantiv
● ibland något var­dagligt förmåga till rimlig bedömning och förnuftigt handlande
JFR förnuft, förstånd 1, omdöme 1, urskillning
har du tappat vettet?; hon hade inte vett att försöka ta sig ur den brinnande lägenheten; jag trodde du hade mer vett i skallen; om han åt­minstone haft vett nog att skaffa sig en yrkes­utbildning
○ ofta med sär­skilt ton­vikt på förmåga att upp­föra sig till­sammans med andra
folkvett; levnadsvett; trafikvett
de borde haft vett (på) att gå när värd­paret började gräla
med vett och vilja fullt av­siktligtbil­föraren tycktes med vett och vilja ha kört ut på åkern
skrämma någon från vettet skrämma någon mycketden förrymda leoparden skrämde djur­parkens besökare från vettet
vara från vettet vara (till­fälligt) galendu är från vettet om du köper den risiga bilen!
vett och sans förnuftkärleken fick honom att tappa all vett och sans
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska vit 'vetande; vetskap; förstånd; sinne'; nord. ord, bildat till veta; jfr ur­sprung till fåvitsk, vanvett