publicerad: 2021  
1välta välte vält, presens välter
verb
väl`ta
1 ibland med partikelnomkull, utan större betydelse­skillnad falla åt sidan och bli liggande ofta om något relativt högt
JFR kantra, stjälpa 1
någon/något välter (omkull) (någonstans)
någon välter (omkull) (någonstans)
något välter (omkull) (någonstans)
stolen välte (om­kull) med ett brak; last­bilen välte i den feldoserade kurvan
belagt sedan ca 1520 (Peder Månssons Skrifter på svenska); fornsvenska välta, gemensamt germanskt ord med grundbet. 'vältra; rulla'; besläktat med 1vals!!, 2vals!!
2 ofta med partikel, sär­skiltner, omkull få att falla åt sidan vanligen med av­seende på något som är relativt högt
JFR slå omkull, stjälpa 2
någon välter (ner/omkull/ut) något (någonstans)
någon välter (ner) något (någonstans)
någon välter (omkull) något (någonstans)
någon välter (ut) något (någonstans)
hon råkade välta mjölk­glaset
○ äv. med konstruktions­växling vanligen med partikelnut
han välte ut mjölken
belagt sedan början av 1300-talet Skåne-Lagen
vältavältande, vältning
välta över
2välta vältade vältat
verb
väl`ta
● bearbeta (mark) med vält
någon vältar något
han vältade den nysådda gräs­mattan
belagt sedan 1640
vältavältande, vältning
3välta vältan vältor
vält·an
substantiv
väl`ta
● upp­lagd samling av grövre virke för torkning, transport, förädling m.m.
timmervälta
○ i vissa sammansättn. äv. om något som vält
rotvälta
belagt sedan 1508 (brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)); fornsvenska välta 'hopvältrad hög; stor bunt av ris eller stockar'