publicerad: 2021  
öken öknen öknar
ökn·en
substantiv
ö´ken
● större landområde som på grund av mycket sparsam neder­börd mer eller mindre saknar växtlighet och där­med äv. förut­sättningar för djur och människor att liv­nära sig; särsk. om om­råde täckt av sand
ökensand; ökenspridning; klippöken; saltöken; sandöken; stenöken
en öken (av något)
Sahara, världens största öken; en få­talig befolkning lever i öknarnas ut­kanter och i oaser
○ äv. om om­råde som saknar växtlighet på grund av låg temperatur el. om om­råde som av andra skäl är obeboeligt
köldöken
haveriet i Tjernobyl förvandlade stora delar av Ukraina till en öken
○ ofta bildligt med tanke på ödslighet, ofruktsamhet etc.
stor­stadens öken av betong och asfalt; hennes inre var en öken av saknad efter honom
en ropandes röst i öknen se röst
vara rena öknen var­dagligtvara ytterst dåligmatchen var rena öknen
öknens skepp se skepp
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska öþkn, ökn; bildn. till 2öde!!