publicerad: 2021  
bön bönen böner
bön·en
substantiv
1 försynt eller öd­mjuk begäran av någon, riktad till en person
SE be 1, 2böna JFR hemställan, vädjan
en bön (om något/att+verb/sats) (till någon)
en bön (om något) (till någon)
en bön (om sats) (till någon)
en bön (om att+verb) (till någon)
en bön om hjälp; en bön om förlåtelse; här hjälpte inga böner – samtliga blev av­skedade
belagt sedan senare hälften av 1300-talet (Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)); fornsvenska bön; gemensamt germanskt ord, besläktat med grek. phone´ 'röst'
2 hän­vändelse till gudom el. helgon eller dylikt, i till­bedjan el. med öd­mjuk begäran
SE be 2 JFR förbön
böndag; bönemöte; tacksägelsebön
en bön (om något/att+verb/sats) (till någon)
en bön (om något) (till någon)
en bön (om sats) (till någon)
en bön (om att+verb) (till någon)
en bön (för någon/något)
en bön (för någon)
en bön (för något)
en stilla bön; en tyst bön; be en bön; hon satt försänkt i bön
○ äv. om de ord som ut­talas när man ber
bordsbön
"Fader vår" kallas "Herrens bön"
○ i vissa sammansättn. äv. stund av an­dakt
nyårsbön
○ äv. försvagat, mer el. mindre bildligt el. skämtsamt
nu får vi be en stilla bön att allt går bra
belagt sedan början av 1100-talet (runristad gravhäll, Hammarby, Uppland (Jansson, 1959)); runform byniR (plur.)