publicerad: 2021  
bära bar burit buren burna, presens bär
verb
bä`ra
1 förflytta (något) genom att hålla det ovan­för under­laget och själv vanligen röra sig om person el. djur med av­seende på (ofta för­hållandevis tungt) före­mål etc.
JFR hålla 1
bärande; bärare; bärhandtag; bärkasse; bärning; bärrem; utbärning
någon/något bär någon/något (någonstans)
någon bär någon (någonstans)
någon bär något (någonstans)
något bär någon (någonstans)
något bär något (någonstans)
någon/något bär (på) något
någon bär (på) något
något bär (på) något
han bar upp tvätten från tvätt­stugan; de bar ut möblerna till flyttbilen; hon bar babyn i en sele på magen; han brukade bära med sig böckerna i en tyg­kasse; hon gick och bar (på) en tung res­väska; ponnyn bar en full­vuxen ryttare utan problem
○ äv. med ton­vikt en­bart på med­förandet
JFR bära 3
bära kniv; bära hand­väska; de brukar bära med sig karta och kompass på söndagspromenaden
○ spec. i fråga om havandeskap (äv. bildligt) något hög­tidligt
bära ett barn i magen; vem vet vad fram­tiden bär i sitt sköte?
○ ofta bildligt, sär­skilt med av­seende på (reaktion på) mot­gång
bära sin sorg in­om sig; det är lättare att bära mot­gång än med­gång; han bar neder­laget som en man; först dog deras son och sedan deras yngsta dotter – det var mer än föräldrarna kunde bära; styrelsen bar hela an­svaret för hanteringen av ärendet
○ äv. om icke-levande före­teelse
något bär något
ruinerna bär vittnes­börd om en högt ut­vecklad kultur
bära frukt se frukt
bära någon i gull­stol se gullstol
bära sitt kors se kors
få bära hund­huvudet för något se hundhuvud
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska bära; gemensamt germanskt ord, besläktat med lat. ferr´e 'bära'; jfr ur­sprung till barm, barn 1, boren, bår, börda, börja, fertil
2 ofta med partikel, sär­skiltupp (kunna) fungera som stödjande eller lyftande medel eller an­ordning för något; om under­lag, konstruktion, redskap etc.
JFR hålla 2
bärande; bärkraft; bärning
något bär (upp) någon/något
något bär (upp) någon
något bär (upp) något
taket bärs upp av lamellimmade tak­stolar; isen kan omöjligt bära ett timmerlass; isen bär bara längst inne i viken; rodd­båten bär två vuxna i vattenfyllt till­stånd; vajern bär minst 5 ton; de översta grenarna bar honom inte; han var så trött att benen inte bar honom
○ ofta bildligt
en tanke som bär upp hela resonemanget; filmen börjar starkt men bär inte rätt igenom
○ spec. om före­tag el. annan ekonomisk före­teelse ge till­räckliga in­komster för att åt­minstone täcka ut­gifterna
varje verksamhetsgren skulle bära sina egna kostnader
bära hand på någon se hand
(det får) bära eller brista (det får) ut­falla på vilket sätt som helst (positivt eller negativt)vi hinner inte för­bereda oss mer – nu får det bära eller brista
belagt sedan ca 1452 Nya eller Karls-Krönikan
3 ha (synligt) an­bringad på sig särsk. med av­seende på kläder men äv. all­männare
bärande
någon bär något
bära kostym; bära frack; bruden bar en kräm­färgad klänning; clownen bar peruk; han bär aldrig glas­ögon offentligt
○ äv. något ut­vidgat
någon/något bär något
någon bär något
något bär något
han bar märken efter slags­målet; berghällen bär spår av inlands­isen
○ äv. bildligt med av­seende på namn eller dylikt
hon bär namnet Erika
belagt sedan 1285 stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)
4 ofta i opersonlig konstruktion vara in­riktad mot något
JFR föra 2, 1leda 1
något bär någonstans
vägen bär långsamt ut­för
○ ofta bildligt om (slump­mässiga) händelser
det bär någonstans
nu bär det käpp­rätt åt skogen; vart ska det bära hän?
○ äv. om före­mål sjö­fart; i vissa ut­tryck
fyren bär i nord­ost
alla vägar bär till Rom se väg
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
bära av, bära emot, bära iväg, bära sig, bära sig åt, bära till