publicerad: 2021
erkänna
erkände erkänt, presens erkänner
verb
1
förklara sig skyldig till något brott, någon felaktighet eller dylikt
någon erkänner (något/sats)
någon erkänner (något)
någon erkänner (sats)
NN erkände att han begått ett allvarligt misstag; den anklagade erkände
○
äv. försvagat
medge
hon erkände att hon ibland haft hjärtat i halsgropen
belagt sedan ca 1680;
av lågtyska, tyska erkennen med samma betydelse; jfr ursprung till
2känna!!
2
ofta politik
(formellt) godta existensen av någon/något; särsk. i viss form eller dylikt
någon erkänner någon/något (som någon/något)
någon erkänner någon (som någon)
någon erkänner någon (som något)
någon erkänner något (som någon)
någon erkänner något (som något)
stormakterna erkände den nya staten
○
äv.
allmänt acceptera
han vägrade att erkänna något berättigande i kritiken
○
äv. allmännare
bekräfta
erkänna mottagandet av en skrivelse
belagt sedan 1649
erkännaerkännande