publicerad: 2021  
kant kanten kanter
kant·en
substantiv
● (längre) begränsande del av sida eller yta hos före­mål ofta något upp­höjd el. på annat sätt markerad
JFR rand 2
kantband; kantslipa; kantställd; badkarskant; bordskant; dikeskant; framkant; innerkant; kajkant; skogskant; sängkant; trottoarkant; ytterkant
(någots) kant
kanten (på/av något)
kanten (av något)
kanten (på något)
på kanten (av/till något)
på kanten (av något)
på kanten (till något)
skarpa kanter; bräderna läggs kant mot kant; skum upp till sejdelns kant; en kista med järnbeslagna kanter; hon gled bara på kanten av skidan
○ äv. om yttre fält av något
guldkant; stålkant
han skar bort kanten av tapet­våden; han gjorde an­teckningar i kanten
○ äv. om av­gränsat om­råde i rummet, ibland äv. i tiden ofta i sammansättn.
(på) nord­kanten; (på) höger­kanten; (på) vår­kanten; ängarna vid sjöns östra kant
○ ibland med bi­betydelse av värde­löshet i sammansättn.
brödkant; ostkant
från alla håll och kanter se håll
hålla sig på sin kant vara reserveradhan är tillbaka­dragen i konversationer och håller sig på sin kant
komma på kant med någon komma i konflikt med någonhon kom på kant med den övriga personalen och sa upp sig
nagga något i kanten ta bort mindre partier av någotut­byggnaden god­känns på vill­kor att den inte naggar de om­givande grön­områdena i kanten ○ äv. bildligtpå sista tiden har hans rykte blivit allvarligt naggat i kanten
på alla håll och kanter se håll
vara fin i kanten vara något (strunt)förnäm eller kräsenhan kan diskutera både litteratur och konst utan att vara fin i kanten
vara med på en kant delta (om ock­så i blygsam om­fattning)när kontoret skulle få nya tapeter fick alla an­ställda vara med på en kant och bestämma
belagt sedan ca 1520 (Peder Månssons Skrifter på svenska); fornsvenska kanter; via tyska och franska av lat. can´thus 'hjulring; vinkel, hörn'; jfr ur­sprung till kanton