publicerad: 2021  
order ordern, plural order el. ordrar
order·na
substantiv
[å´rd-]
1 vanligen med plur.order ut­talat krav från över­ordnad på ut­förande av viss handling särsk. i militära samman­hang men äv. all­männare
SYN. befallning JFR beordra, påbud
ordergivning; eldgivningsorder; mobiliseringsorder
order (om något/att+verb/sats)
order (om något)
order (om sats)
order (om att+verb)
order (att+verb/sats)
order (sats)
order (att+verb)
en ut­trycklig order; en sträng order; ge order; lyda order; han gav order om högsta beredskap; han tar inte order från någon; Trotskij mördades på direkt order av Stalin
○ äv. om (mildare) före­läggande
förhållningsorder; läkarorder
○ äv. konkret om dokument med befallning
en förseglad order
belagt sedan 1637; av franska ordre med samma betydelse; till lat. o´rdo 'rad; ordning'; jfr ur­sprung till orden
2 inte sällan med plur.ordrar (köpares) begäran om (produktion och) köp ofta av någon större el. komplicerad vara
JFR beställning
inköpsorder; miljardorder; stororder
en order (på något)
före­taget har fått en order på 150 stadsbussar; firman tog hem ordern i hård konkurrens
○ äv. (i bank­sammanhang) om (god­tycklig) person som en skuldsedel eller dylikt kan över­låtas på
betala till NN eller order
belagt sedan 1684