publicerad: 2021
varda
vart, presens varder, preteritum particip vorden
verb
[va`rda] 
äv. [var`da]
äv. [var`da]
●
nästan enbart pret. och äv. där dialektalt
bli
hon vart rädd; det vart bra med julgranen vid fönstret
belagt sedan 800-talet (runsten, Rök, Östergötland);
runform urþi (pret. konjunktiv), vanligen övrig runform uarþ (pret.), fornsvenska värþa, varþa 'bli; måste; komma att; råka ut'; gemensamt germanskt ord med grundbet. 'vända, vrida', besläktat med lat. ver´tere 'vända, vrida'; jfr ursprung till
antvarda,
utvärtes,
vulen
vardavardande
Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.
Bibeln (1917 års övers.), Första Moseboken 1:3 (ur skapelseberättelsen)
