SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
al`tare substantiv ~t, plur. ~n el. ~, best. plur. altarna altar·etbordsliknande an­ordning för handling som in­går i religiös kult urspr. för offer o.d.; i kristen gudstjänsttradition om det bord i kyrkans kor där prästen förrättar den del av guds­tjänsten som inte är predikan arkit.relig.rum.högaltaresidoaltarekyrko­herden bi­träddes vid altaret av den nye komministernäv. bildligt, särsk. i ut­tryck för (ädelt) syfteett offer på fredens altareföra ngn till altaretgifta sig kyrkligt med ngnom manhan drömde om att få föra henne till altaret snart stå inför altaretvigas i kyrkannär det kungliga brud­paret stod in­för altaret fanns det många celebriteter bland gästerna tronen, altaret och penningpåsensetron sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. altare; av lat. alta´re med samma betydelse; av om­diskuterat urspr.