SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
an`rop substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en an|­rop·etyttrande eller signal som på­kallar upp­märksamhet särsk. i militära samman­hang och vid tele­kommunikation admin.komm.tid.JFRcohyponymtillrop anropsordanropssignalall­mänt anropsvara på anropden o­kände stannade inte vid vaktens anropett anrop (av ngn/ngt) (om ngt/SATS)sedan 1516brev från Kätil Pålsson till Sten Sture om bergsdriften, (Diplomatarium Dalekarlicum)fornsv. an­rop; av lågty. an­rop med samma betydelse; jfr ropa