SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1brant adjektiv, neutr. ~ som sluttar kraftigt om (sida på) berg, kulle e.d. geogr.tvärbranten brant uppförs­backede branta klipp­väggarnapisten var fruktans­värt brant på sina ställenäv. om mot­svarande rörelsekurva e.d.branta klättringarplanet steg brant (adv.)äv. bildligtden brant stigande kostnadskurvan (adv.)hans form­kurva vände brant upp­åt strax före OS (adv.)sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. branter; gemens. germ. ord, besl. med brink
2brant substantiv ~en ~er brant·enstarkt sluttande sida av markformation geogr.JFRcohyponym1stup förkastningsbrantklippbrantravinbrantstrandbrantde åkte kana ut­för brantenstå på ruinens brant vara nära (ekonomiskt eller psykiskt) samman­brotten o­väntad ut­gift kan vara ett hårt slag för den som redan står på ruinens brant sedan 1587se 1brant