SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
cantile`na substantiv ~n cantilenor el. kantile`nakantile`na ~n kantilenor cant·il·en·an, kant·il·en·anenkel, sångbar melodi musiktid.sedan 1469Heliga Mechtilds uppenbarelserfornsv. kanterlena; av ita. cantilena ’sång’; av lat. cantile´na ’visa; trall’; jfr kantor