SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
duk substantiv ~en ~ar duk·en1prydande och skyddande tyg­stycke, av­sett att läggas på bord el. byrå e.d. heminr.rum.bordsduklinnedukdet är trevligt med en duk på bordethon spillde på den rena dukenäv. ngt ut­vidgatvaxduksedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. duker; av lågty. dok ’kläde, tyg’; jfr dok 2stycke tyg som spänns över en ram och an­vänds som under­lag för konstnärlig målning med specialpreparerad yta med vanligen vit färg och viss struktur film.konstvet.rum.målarduken nyss på­börjad duk stod på stafflietäv. om färdig målningJFRcohyponymmålning 3 han fick alla sina dukar sålda på ut­ställningenäv. om upp­spänt tyg­stycke e.d. med vit yta som an­vänds för bild- och filmprojektionfilmdukäv. som symbol för film­konsteni vissa ut­tryck den vita dukens hjältarsedan 15513vanligen i sammansättn. vävnad för viss an­vändning som fram­går av samman­hanget matrl.rum.flaggduksegelduktältdukett segel bör sys av smala dukaräv. om tyg­stycke för viss an­vändninghalsduknäsduktäck över med en duk under jäsningenäv. bildligt om vissa tygföremålsegla för fulla dukarde blå­gula dukarna fladdrade i vindensedan början av 1300-taletSkåne-Lagen