SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
full`komlig adjektiv ~t full|­kom·lig1vanligen predikativt som har en­bart goda egenskaper ofta i relig. samman­hangadmin.psykol.JFRcohyponymfulländadcohyponymfelfri Bibelns ord ”ingen är fullkomlig ut­om Gud allena”sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. fulkomliker, till fulkoma ’göra färdig’ 2som i högsta möjliga grad har en viss egenskap el. är av viss typ admin.utstr.JFRcohyponymfullständig fullkomlig tystnad råddehan är en fullkomlig idiothan är en fullkomlig främling för ossäv. all­mänt förstärkande (i adverbiell an­vändning)hon är fullkomligt förtjusandesedan 1401öppet brev utfärdat av Bengt Kare och hustru om tomtförsäljning i Arboga (Svenskt Diplomatarium)