SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1test substantiv ~et el. ~en, plur. ~er el. ~, best. plur. ~erna el. ~en test·etsamman­ställning av sär­skilt ut­valda upp­gifter eller undersökningsmoment som an­vänds för att fast­ställa (ngns) förmåga, till­stånd e.d. bl.a. för mätning av intellektuell el. fysisk förmåga psykol.sociol.tekn.JFRcohyponym1prov 1cohyponymundersökning testformulärtestmetodanlagstestintelligenstestett diagnostiskt testett medicinskt testett psykologiskt testinnan han an­ställdes fick han gå i­genom ett testett dåligt test som inte kunde skilja ut de bästa i gruppenspec. i ett fast ut­tryck, särsk. i reklam­språkbäst i test enligt Konsumentverketspec. äv. om bestämning av viktiga egenskaper hos maskin e.d.fordonstestbilen klarade alla testerna vid besiktningenäv. mer informellt om ngt som tyder på viss egenskap e.d.svaret är ett test på hans samarbets­viljaäv. om själva under­sökningengenom­föra ett testett test (av ngn/ngt/SATS), ett test (på ngt/SATS)sedan 1914; ökad anv. sedan 1940-taletav eng. test med samma betydelse; urspr. av lat. te´sta ’tegel­sten; ler­kärl (som man gjorde kemiska prov i)’
2test [te´stel.tes´t] substantiv ~en ~ar test·enmindre, o­ordnat knippe hår­strån anat.stripiga testar bak­om öronensedan 1737jfr fornsv. ullatest; besl. med sv. dial. tes(sa), teis(a) ’plocka sönder; reda (ull m.m.)’